lördag 2 juni 2012

#minlön


Igår kväll orerade jag som vanligt på Twitter om klassamhället och skrev vid 17.30-tiden: ”Varför blir folk alltid överraskade när jag svara [sic!] ja på frågan om jag är nöjd med min lön? Jag klarar mig hur bra som helst på 28k/månad.”, varpå jag fick en respons på att det var osvenskt att tala om vad jag tjänade.

Jag har många gånger tidigare skrivit ut min lön och ser inte något kontroversiellt i det. Jag förstår människor som skäms för sin låga inkomst eller sitt jobb, trots att det är samhällets fördomar de tvingas projicera på sig själva (och ändå var det så många igår som bröt detta tabu och delade med sig av sin misär för att visa hur verkligheten ser ut) men för oss välmående etniska svenskar mitt i livet, har jag ingen förståelse för lönndom. Om människor skäms för att de tjänar för mycket pengar, går det ju väldigt enkelt att åtgärda det på många olika, lika enkla, sätt.

Poängen med tweetet var att provocera myten om att allt handlar om jakt på pengar för människor som jag, som lever ett så bekvämt och bekymmersfritt liv man kan leva. Varför ska jag klaga när det finns så vansinnigt många fler människor som har det oerhört mycket sämre än jag? Och varför förutsätts jag vara missnöjd och alltid vilja ha mer? Om du inte lever ett drägligt liv, så självklart kretsar allt om att klara sig för stunden och drömma om ett bättre liv. Men så är inte fallet för mig och alla andra som har det som jag eller bättre. Och de av oss som fortsätter att sträva efter större rikedom utan att vilja dela med sig av denna, retar mig enormt.

Så för att fortsätta att provocera och se hur osvenskt det var att utmana tabut om att synliggöra ens lön skrev jag sedan: ”Startar nu den mest dödfödda taggen i Twitters historia #minlön för att skillnaderna ska SYNAS. Grundskollärare, 28.250kr/månad. Skriv & RTa.” Förhoppningarna var väldigt lågt ställda men jag insåg att det kunde finnas något lockande i att få reda på vad andra tjänade och genom att trigga denna nyfikenhet komma åt att starta en diskussion om hur orättvist värderade olika yrkesgrupper är om man jämför dem gällande löner.

Inom tre timmar topptrendade #minlön före #letsdance och då vet man att flödet rasar. Vad är då poängen? Kan man få ut något av att scrolla sig igenom gårkvällens #minlön? Även om det är uppenbart så kan det ändå vara på sin plats att påpeka att twittrare knappast är representativa för Sveriges befolkning (över- och underrepresentation av olika grupper är t.ex. enorm) och för det andra så är ämnet både personligt tabubelagt och ideologiskt laddat.

Det man kan få ut är att synliggöra att olika yrkesgrupper men även de som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden, har helt olika ekonomisk situation. En självklarhet för vissa men för andra innebär det en hel del överraskningar, vilket flödet också visade. För att kunna diskutera ett problem, så måste det först synliggöras. Inom väldigt snäva ramar så kan alltså #minlön sprida kunskap och belysa verklighetens problem.

Så även om det inte går att dra några definitiva slutsatser eller skönja några tydliga mönster, så kan man ändå se skillnaderna och ställa sig frågan är det här rätt och rättvist? Är det rätt att studerande, arbetslösa och sjukskrivna måste vrida och vända på varje krona för att leva? Är det rätt att offentligt anställda som jobbar med att säkerställa allas vår välfärd oftast är kraftigt underbetalda? Är det rätt att unga fackligt oorganiserade människor utnyttjas hänsynslöst inom bemanningsbranschen? Är det rätt att jag tjänar så mycket än du och att du tjänar så mycket mer än jag? Hur värderar vi de arbetsuppgifter som behövs i samhället? Vilka arbetsuppgifter är viktiga? Vill vi ha ett samhälle som genom profiterande marknadskrafter skapar dessa enorma orättvisor mellan människor eller vill vi ha ett samhälle som kompenserar för de vitt skilda förutsättningar vi har, så att alla kan få rätt att leva ett värdigt och drägligt liv?

Vi måste fortsätta diskutera klass och synliggöra klasskillnaderna. Det räcker inte att hänvisa till internationella jämförelser och säga att vi är världens minst orättvisa land när klassklyftorna ökar och människor varje dag får det sämre. Det går inte att vara nöjd när Alliansen sänker skatterna för att gynna de redan privilegierade och med sina privatiseringar överger de redan utsatta i ett svek som inte är värdigt för en demokrati. Så fortsätt prata om orättvisorna du sett på #minlön vid köksbordet och i fikarummet, med grannar och vänner. Fortsätt att synliggöra skillnaderna genom att fortsätta att skriva under #minlön men även till tidningar och journalister, i bloggar och på hemsidor och i annan media. Så länge ämnet är tabu. Så länge de som har det allra svårast i samhället inte syns eller hörs, är chansen väldigt liten att någon kan eller vill hjälpa. Och det är allas vårt ansvar som samhällsmedborgare. Så låt inte detaljerna hindra dig från att se den stora bilden – systemet vi har nu skapar inte ett rättvist samhälle. Och det vill vi väl ha, eller?

Max Wallinder
@talgboll
Flattr this