söndag 30 oktober 2011

Whatever

En storm i ett Champagneglas tenderar att sprida sig över bordet, från glas till glas. Drevintensiteten behöver nytt bränsle som kan sälja nya klick och lösnummer. Nu är det Moderaternas nya idéprogram som attackeras. Det är formuleringen att Moderaterna har ”stött kampen för allmän rösträtt och bekämpat apartheid” som Aftonbladet och dess svans förfasas över. Att Moderaterna skulle ha stött denna kamp är, naturligtvis, inte sant. Det vet vi alla. Men det är inte det som är poängen. Inte heller att Vänsterpartiet har mögligt kommunistiskt mjöl i påsen och revolutionsglorifierande skelett i garderoben.

Poängen som alla tycks missa är att politik är åsikter. Det handlar inte om fakta. Det handlar om tolkningsföreträde, om problembeskrivningsföreträde och om PR. Vänsterfalangen kan skrika sig hesa med slagord som historierevisionism och historielöshet, det spelar ingen roll. Alliansen styr landet nu. Alliansen är det statsbärande alternativet. Allmänintresset. Och det är Alliansen som skriver historien. Tyck vad ni vill, det gör vi i Alliansen.

söndag 16 oktober 2011

Demokratikostnad

Jag hade förmånen att på plats bevittna helgens demonstration av SDU i Malmö med egna ögonen och här följer mina reflektioner.

Den enorma polisiära extrasatsen kostade 1,5 miljoner kronor. 30 pikébussar, 200 poliser, specialfordon, hundförare och helikopter krävde förstärkning från både Stockholm och Västra Götaland. Detta för att drygt 70 medlemmar ur ett demokratiskt parti, inklusive några inbjudna italienska fascister, skulle demonstrationståga ett ynka hundratal meter mellan två torg. Två torg som vid marschstarten var tömda på folk och avspärrade med kravallstaket, pikébussar och kravallpolis.

Har vi råd med detta? Är demokratin värd detta? Alla förstår ju att de 90 omhändertagna, 22 frihetsberövade och 3 anhållna alla är vänsteraktivister. Proffsdemonstranter, våldsverkare och brottslingar. De var inte bara där för att protestera mot SDU utan mot polisen. Precis som huliganer inte är på arenan för att kolla på fotboll utan för att slåss. Det är dessa intoleranta provokatörer som inte accepterar oliktänkande som är ett hot mot vår demokrati, inte SD.

Men det är svårt att identifiera alla dessa gatans terrorister i det enorma folkhav som var där för att visa sitt missnöje mot SDU. Visst, de hade huvtröjor, ansiktsmask, fasttejpade mitsar och alla hade synliga klarrosa tygremsor på sig men det var ändå rätt av polisen att tvinga killen i rullstol eller det gamla pensionärsparet att utrymmas. Lagen är lika för alla. Precis som när jag blev utvald för selektering, polisens språk för visitering, medan den korta späda blonda kvinnan före mig bara släpptes igenom. Vilket hon tydligt påpekade medan jag tvingades vända mig om och som gjorde att poliserna pressades att svara ”känsla” på frågan vad det var som utgjorde skälet till att vissa valdes ut till selektering men inte andra. Hennes frågor gjorde också att min visitering avbröts och de släppte igenom mig. Det har jag absolut inget problem med.

För det gäller att verkligen veta vem som är fiende och vem som är vän. Visst, 20% av SDU har kopplingar till högerextrema organisationer men just nu, just nu är de lugna. Renrakade och rakryggade står de tysta med sina fanor höjda medan polisen riktar all uppmärksamhet mot oss i folkhavet. SDU/SD filmar och fotograferar alltid sina motdemonstranter för identifiering i efterhand. I förebyggande syfte alltså, inte som ett kamparv från tidigare extrema tider. Så också den här gången. Filmkameror riggade på stativ. Tysta registrerar de hatet som kan återupplevas och skickliga användas. Och precis bredvid deras kameror står polisens kameror. Lika tysta, registrerandes samma hat att sparas och analyseras fast på annan plats.

I en demokrati så måste det finnas flexibilitet och utrymme att stå ut med lite offentlig rasism, för alternativet, miljoner bortslösade skattepengar på beskydd av dessa förespråkare för att vänsterextremister visar otillbörligt stöd mänskliga rättigheter och solidaritet, det är inte ok.
Flattr this