lördag 19 maj 2012

Kvinnosyn

Jag skrev ett brev till Christer. Hoppas han svarar. Då får ni läsa det också. 


Hej Christer!
Jag heter Max och har några frågor till dig som Sveriges representant i internationella ishockeyförbundet.
Jag känner inte till vilka etiska riktlinjer eller värdegrundsdokument IIHF har (länka mig gärna) men när jag tittat på TV-sändningar från ishockey-VM blev jag nyfiken på er kvinnosyn. 
I spelavbrotten, när kameran panorerar över läktarna, så syns nämligen cheerleaders i trapporna. Av vad jag har kunnat se så är de övervägande unga, kvinnor och lättklädda. 
Här kommer lite frågor som jag vill att du besvarar:
1. Varför har ni med cheerleaders i ishockey-VM? Vilken funktion har de och vilken reaktion ämnar ni väcka med deras närvaro och aktivitet?
2. Men ärligt, varför har ni cheerleaders? Det är ju inte så att de utövar sin sport där. De rör ju bara på sig när det är spelavbrott. Annars hade man kunnat gissa att de pga av lokalbrist var tvungna att träna i Globen under hockey-VM.
3. Varför är dessa cheerleaders bara kvinnor (var är männen?) och varför har de så lite kläder på sig?
4. På vilket sätt speglar deras närvaro IIHF's värdegrund och hur ser du på den kvinnosyn som ni förmedlar?

Det finns säkert tusen andra människor som bättre kan svara på dessa frågor och jag gissar på att du är väldigt sugen att bolla dem vidare till någon av dem men gör inte det är du snäll. Jag vill veta vad Du tycker.
Vänliga hälsningar
Max Wallinder

*UPDATE. Christer Englund, ordförande i Svenska Ishockeyförbundet och Sveriges representant i Internationella Ishockeyförbundet IIHF, svarade det var upp till respektive förbund och att ingen gemensam diskussion förts. Han skrev bara kort att cheerleaders ansågs som "förlegat" och inte var något man ägnade sig åt på landskamper i Sverige. Han hänvisade mig alltså vidare till Finland och därför mailade jag Kalervo Kummola, även han representant i IIHF. Vi väntar nu med spänning på hans svar. För han svarar väl? Jag skrev till och med att om han inte kunde svenska, så skulle han köra mailet i Google Translate.

torsdag 17 maj 2012

Alfons Åberg – Mitt i leken


Här är Alfons Åberg. Alfons älskar att leka. Han tycker det är så viktigt att leka att han tycker att de som inte leker är konstiga. Att leka är livet! Det måste vara något fel på de som inte leker, bestämmer han sig för. Ja, så är det. Det är fel på dem.

När det ska lekas, så är det Alfons som bestämmer. Han har många kompisar och de älskar alla att leka tillsammans. När de är mitt uppe i leken märker de inte att det finns andra konstiga runtomkring som inte leker.

En dag när Alfons och hans kompisar var mitt uppe i leken råkade de höra en fråga om varför inte Mållgan var med och lekte. Mållgan var inte på riktigt. Han var utanför. En osynlig figur som man inte behövde bry sig om, för Mållgan lekte inte.

När Alfons tänkte på frågan, tänkte han och svarade: ”Det är Mållgans eget fel att han inte leker. Vi leker ju. Om han vill leka, så kan han leka men han väljer att inte leka. Leklöshet finns inte för oss etniska kompisar mitt i leken.”

Och så fortsatte Alfons Åberg att leka med sina kompisar utan att förstå att Mållgan visst ville leka men utan att ha någon att leka med, så var det svårt. Särskilt om man varit utanför och inte lekt tillsammans förut. Mållgan var inte en entreprenöriell lekare som ville leka själv, han behövde andra. Mållgan tänkte att leken inte var rättvis så länge Alfons var den som bestämde över leken och längtade till valet 2014.

söndag 13 maj 2012

2006

De har varit här i snart sex år nu. De kom uppifrån, bokstavligt talat som en blixt från en blå himmel och slog ut hela samhället nästan omedelbart. Det totala krigets meningslöshet. Vad jag förstår så blev alla överraskade. Ingen var förberedd. Ingen visst hur vi skulle reagera och landet lamslogs. Visst fanns det forskare som hade varnat oss. Enstaka röster i universums bakgrundsbrus men de framstod som galna profeter och konspiratörer som ingen vettig människa kunde lyssna på. Vi hade det ju bra. Vi kunde inte ens föreställa oss med vilken kraft de skulle krossa oss och allt vi byggt upp.

Jag vill minnas att det först fanns en motståndsrörelse. De som slogs tillbaka mot de kalla och känslolösa. Men de nya härskarna lockade med makt och rikedom och oppositionen antingen splittrades eller vanns över med mutor och höga positioner. Assimilationen och likriktningen blev nästan total.

Sen började jakten. Jag vet inte hur många av oss som tvingades fly. Vi hånades i offentliga kampanjer. Trakasserierna intensifierades och opinionen piskades upp till lynchstämning. Vi hade inget val. Alla som var regimens fiender tvingades ta skydd. De allra flesta fångades upp av myndigheternas nät för omprogrammering. Jag vet inte hur jag kom undan. Jag vet inte hur många vi är som kom undan. Men jag är helt ensam. Jag lever utanför samhället. Det finns inte plats för såna som jag längre. Propagandan har hjärntvättat dem alla. Får de syn på mig så anmäler de mig utan att tveka. Hatet syns i deras blickar.

Jag är dock inte rädd längre. Det är bara en tidsfråga nu innan de hittar mig och rapporterar in mig. Det går inte att komma undan längre. Det finns inga gömställen kvar. Det är därför jag nedtecknar detta vittnesmål. Det måste finnas fler som jag där ute. Andra som också gömmer sig. Isolerar sig och lever under radarn. Jag är ingen martyr men en sak vill jag säga.

Du är lika mycket värd som alla de andra. Du har lika stor rätt att leva som alla de andra. Du ska inte behöva känna skam och rädsla och ingen ska döma dig, bara för att du inte kan uppvisa ”anställningsbarhet”.
Flattr this