måndag 18 februari 2013

VKM AFK


Vita Kränkta Män Away From Keyboard, vilka är de? Precis som SD-sympatisörer, så tror jag att Avpixlatläsaren och kommentarsfältherren utgör ett tvärtsnitt av befolkningen. Han finns överallt. Så hur ser han ut? Hur känner du igen honom?

Visst är isolering och den radikalisering som ensidig källanvändning innebär, en viktig faktor men jag tror ändå vi kan utgå ifrån att många VKM arbetar. Att de inte bara sitter hemma i mammas källare i kalsonger och saluterar Sverigeflaggan de har hängandes på väggen. Han är naturligtvis en kollega till dig.

Kanske är han en gammal gubbe. Den gamla gubben. Sinnebilden. Den vi alla hoppas att han är. Han som snart dör ut och tar sina unkna värderingar med sig i graven. En bitter stofil som i fikarummet mumlar något om att Hitler även gjorde bra saker, det ska vi inte glömma. Stollen som är så galen att ingen tar honom på allvar men heller inte ifrågasätter. Vi låter honom mumla vidare sista åren till pensionen. Vi avfärdar honom med ett flin, lider lite med hans tragiska figur och fryser ut honom. Efter att ha mumlat för sig själv hela dagarna, går han hem och får plötsligt respons av rassescouterna på nätet?

Kanske är han den snälle farbrodern. Vän och stillsam. Han man minst anar. Han som är anspråkslösheten själv, som sällan yppar ett ord, han som ägnar sig åt konst och katter och aldrig säger ett elakt ord. Han som aldrig tar plats, aldrig tar en konflikt och aldrig kommer på kant med någon då han aldrig har några åsikter och de få han har, är han genast beredd att ändra om det skulle gynna situationen. Men så blixtrar det till. Från en klarblå himmel. Ögonblicksraseriet. Svarta ögon. ”Klättra tillbaka till träden, din jävla apa!” Inga vittnen. Ord mot ord. Ursäkter, bortförklaringar, förnekelse och med sitt fläckfria förflutna är det svårt att tänka sig. Går han hem och får utlopp för all passiv aggression han samlat på sig under dagarna och som gör att han kan fortsätta att hålla låg profil?

Eller kanske är det han den här trevlige sociala kollegan. Han som alltid skrattar och fixar pubkvällar och alltid kan kallprata med allt och alla om allting. Han som alltid ser till att det råder god stämning och att alla är på gott humör. Han som i välvillighet och för argumentationens skull brukar slänga ur sig harmlösa frågor som obesvarade får hänga i luften: ”Det måste väl vara en slump att det alltid är på Rosengård det brinner va?”. Frågor utan till synes onda avsikter eller baktankar som endast är till för att balansera samtalet. Problematisera. Få perspektiv och vara kritisk. För det ska man väl? ”Nej, nej jag bara frågar. Jag har ingen aning.” Rätar frågetecknen ut sig till utropstecken, när han sitter hemma framför skärmen?

Disclaimer. Texten är helt och hållet av hypotetisk karaktär. Jag försäkrar att alla eventuella liknelser med före detta och nuvarande kollegor till mig är rent slumpmässiga. 

lördag 9 februari 2013

Näthat, nätschmat


Näthat har under senaste dagarna diskuterats i alla möjliga fora och ur alla möjliga perspektiv. Som din socialkonservativa moralkompass och ditt nyliberala språkrör känner jag mig nödd och tvungen att kort kommentera denna mediafluga.

Vilka är dessa offer som säger sig vara utsatta för näthat? Jo, kvinnliga vänsterfeminister. Såklart. Tror de på allvar att de är de enda som får utstå spott och spe? Självklart är det inte så men de är de enda som klagar och de ges utrymmet då media idag är kommunistdominerat. Hat är hat. Det finns ingen skillnad på hat och hat. Att hata rotmos är lika illa som att hata den kulturmarxistiska PK-eliten som att hata mig för att jag anser att fattiga får skylla sig själva.

Så sluta gnäll, kära rödstrumpor. Vi får alla utstå glåpord och smutskastning. Det är inte sexigt att göra sig själv till offer. Bit ihop. Knyt näven. Och gör det tyst. Inget blir bättre för att ni ger hatarna uppmärksamhet. Mata inte trollen. Oftast är hatet bara åsikter uttryckta av pöbelpersoner som saknar språkets gåva. Tolka in era egna fördomar i andras sätt att kommunicera. Det är hatiskt om något och censur av yttrandefriheten.

Nej, en öppen debatt är att föredra, även om det innebär en och annan överdrift eller bitsk formulering, annars är hela vår borgerliga demokrati hotad. Men det är väl det ni vill, era stalinister?
Flattr this