Vita Kränkta Män Away From Keyboard, vilka är de? Precis som
SD-sympatisörer, så tror jag att Avpixlatläsaren och kommentarsfältherren utgör
ett tvärtsnitt av befolkningen. Han finns överallt. Så hur ser han ut? Hur
känner du igen honom?
Visst är isolering och den radikalisering som ensidig
källanvändning innebär, en viktig faktor men jag tror ändå vi kan utgå ifrån
att många VKM arbetar. Att de inte bara sitter hemma i mammas källare i
kalsonger och saluterar Sverigeflaggan de har hängandes på väggen. Han är naturligtvis
en kollega till dig.
Kanske är han en gammal gubbe. Den gamla gubben. Sinnebilden.
Den vi alla hoppas att han är. Han som snart dör ut och tar sina unkna
värderingar med sig i graven. En bitter stofil som i fikarummet mumlar något om
att Hitler även gjorde bra saker, det ska vi inte glömma. Stollen som är så
galen att ingen tar honom på allvar men heller inte ifrågasätter. Vi låter
honom mumla vidare sista åren till pensionen. Vi avfärdar honom med ett flin,
lider lite med hans tragiska figur och fryser ut honom. Efter att ha mumlat för
sig själv hela dagarna, går han hem och får plötsligt respons av rassescouterna
på nätet?
Kanske är han den snälle farbrodern. Vän och stillsam. Han
man minst anar. Han som är anspråkslösheten själv, som sällan yppar ett ord,
han som ägnar sig åt konst och katter och aldrig säger ett elakt ord. Han som
aldrig tar plats, aldrig tar en konflikt och aldrig kommer på kant med någon då
han aldrig har några åsikter och de få han har, är han genast beredd att ändra
om det skulle gynna situationen. Men så blixtrar det till. Från en klarblå
himmel. Ögonblicksraseriet. Svarta ögon. ”Klättra tillbaka till träden, din
jävla apa!” Inga vittnen. Ord mot ord. Ursäkter, bortförklaringar, förnekelse
och med sitt fläckfria förflutna är det svårt att tänka sig. Går han hem och
får utlopp för all passiv aggression han samlat på sig under dagarna och som
gör att han kan fortsätta att hålla låg profil?
Eller kanske är det han den här trevlige sociala kollegan.
Han som alltid skrattar och fixar pubkvällar och alltid kan kallprata med allt
och alla om allting. Han som alltid ser till att det råder god stämning och att
alla är på gott humör. Han som i välvillighet och för argumentationens skull
brukar slänga ur sig harmlösa frågor som obesvarade får hänga i luften: ”Det
måste väl vara en slump att det alltid är på Rosengård det brinner va?”. Frågor
utan till synes onda avsikter eller baktankar som endast är till för att balansera
samtalet. Problematisera. Få perspektiv och vara kritisk. För det ska man väl? ”Nej,
nej jag bara frågar. Jag har ingen aning.” Rätar frågetecknen ut sig till
utropstecken, när han sitter hemma framför skärmen?
Disclaimer. Texten är helt och hållet av hypotetisk karaktär.
Jag försäkrar att alla eventuella liknelser med före detta och nuvarande
kollegor till mig är rent slumpmässiga.