Vill vi, så kan vi

Dagens inlägg är från en anonym gästskribent från nättidningen Collie.

Har ni läst eller sett ”Sphere” av Michael Crichton? Jag tycker att den är så oerhört bra och faktiskt gömmer lösningen på jämställdhetsproblemet i världen idag.

Efter att ha varit med om fruktansvärda saker och gjort avskyvärda ting, så enas de överlevande om att bara önska bort allt ont som inträffat. De håller händerna, blundar och tänker bort det otrevliga. Och så blir det bra.

Och det är inte bara Birgit Friggebos ”We Shall Overcome” på film. Så måste jämställdhetsarbetet idag också fungera. Kvinnor kan inte låta sig nedtryckas och låta sig domineras. Kvinnor är lika mycket värda och måste ta för sig. Skillnader finns för att vi accepterar dem. Om vi idag slutar acceptera dem och intalar oss att alla har samma rättigheter, så blir det ju automatiskt så! Så om alla bara blundar riktigt hårt och tänker bort all diskriminering så BLIR det bra. Vi behöver bara allihop bestämma oss för att det ska bli bra, så BLIR det bra.

Så. Blunda. Ta min hand.

Vår kärnkraftsberedskap är god

Idag utfördes ännu ett attentat från ekoterroristerna Greenpeace. Den här gången invaderades kärnkraftsverken Forsmark och Ringhals. De militanta miljöaktivisterna hävdade att de utförde ett kompletterande #stresstest till de utförda av EU-kommissionen. De klättrade över den yttre avspärrningen och rörde sig sedan fritt inne på området. Detta tar de som bevis för att säkerheten är för låg och att alla kärnkraftsverk omedelbart måste stängas.

Nu vet vi alla att den största säkerhetsrisken för ett kärnkraftsverk inte är människan, utan naturen. Den mänskliga faktorn orsakar inte katastrofer, den är något att skylla nedskärningar och försummade rutiner av ett inkompetent ledarskap på. Löjligt. Ingen har väl hört talas om att en människa bara skulle köra fram till en byggnad med en bil full av bomber och spränga hela skiten i luften? Nej, hotet består i naturkatastrofer och de inträffar inte här i Sverige. Och skulle de göra det, så är det ju både naturliga och omöjliga att förhindra ändå.

Dessutom är alla våra kärnkraftsverk i topptrim, trots att de byggdes innan Sony Walkman slog igenom. Tekniken som fanns då har förfinats många gånger om (som en gammal och lappad och lagad cykelslang) och håller därför idag högre standard än nya kärnkraftsverk byggda i andra länder.

Olyckor som tidigare inträffat i utlandet kan inte heller inträffa i Sverige, av uppenbara skäl. Ett Fukushima kan inte inträffa, för vi har inte jordbävningar här. Ett Tjernobyl kan inte inträffa, för vi har inte några ryssar här. Och ett Harrisburg kan inte inträffa, för det är osannolikt att något sådant ens skulle kunna hända och därför är det osäkert om det ens hände.

Så sitt nu still i båten, även om den guppar i kylbassängen till reaktorstavarna.

Ett hjärta av sten

Hej Tobias Billström!

Jag har en vansinnig och galen idé. Vi har lagar och regler i Sverige för att kunna upprätthålla ett gott samhälle. Svenska folket har visserligen inte valt dig personligen, bara tanken vore ju av uppenbara skäl otänkbar, men indirekt har du blivit utsedd att ansvara för de lagar som reglerar vilka människor som får stanna i vårt land.

Om vi nu har en praxis som innebär att det inte bedöms som”särskilt ömmande skäl” att skicka iväg en två år gammal flicka till ett annat land utan att vi vet var hennes föräldrar är (hon hamnar alltså direkt på barnhem), så är det ingen bra lag som hjälper oss upprätthålla ett gott samhälle.

Då är det inte din uppgift som högste ansvarig politiker att följa denna oetiska lag utan att kritisera den (istället för att helt avböja att kommentera fallet, som du gör nu) men även att bryta lagen i det här fallet, lova att ändra lagen och säga att det aldrig kommer att hända igen samt att sedan omedelbart se till att en sådan ändring påbörjas. Annars får vi aldrig ett gott samhälle.

Det var som sagt bara en vansinnig och galen idé.

Max Wallinder

Driftkucku

Tidigare idag talade Julian Assange till hela världen. Han talade från det lilla landet Ecuador. Ett land så litet, att det ryms på ett våningsplan i ett hus i London. Han sa att häxjakten mot Wikileaks måste sluta, så att han själv inte ska bli dödad. Eller nåt sånt. Poängen är, att han är en politisk fånge, precis som Pussy Riot. Precis som de, är han en yttrandefrihetens förkämpe som motarbetas av en hel regim. Kanske inte i en rättslös borderlinediktatur, kanske inte på grund av misstankar om våldtäkt och kanske inte genom att fly från en rättegång men ändå. Poängen kvarstår. Han är en politisk fånge och det är synd om honom, även om han själv valt att bli en politisk fånge genom att söka asyl i auktoritärt censurland, istället för att bevisa sin hävdade oskuld i en demokratisk rättsprocess.

Det är väsentligt att inte skilja på Wikileaks och Julian Assange. Wikileaks är Julian Assange och Julian Assange är Wikileaks. Skiljer man dem inte åt, så inser man det absurda i att anklaga en whistleblower-organisation för våldtäkt på två svenska kvinnor. Åtalet måste sålunda läggas ned och statsfeminismen i Sverige avskaffas med omedelbar verkan. Logiskt när man inte tänker på det och det är nyckeln till att förstå Assanges stöd just nu.

Köttelaborg #wowgbg

Det är klart att köttförbudet på Way Out West är en medveten PR-kampanj från Lugers sida, även om de vidhåller att det bara är ett naturligt nästa steg i sin miljöprofilering. Att röra runt i köttgrytan skapar svallvågor långt utanför plaskdammarna på nätet - de når ända ut till kaffekopparna på frukostborden.

Kött är norm. Nu gissar jag att Luger inte är ute efter att bryta normen för att ändra människors livsstil till mer långsiktigt hållbar men det medvetandegör den kognitiva dissonansen. Någon pekar skrikande på köttelefanten i rummet och då måste alla förhålla sig till denna kollektiva familjehemlighet. Jobbigt.

Flyktbeteenden som aggressiva attacker, förlöjliganden, ursäkter och nedtystanden följer. Allt görs för att återskapa den tysta trivsamma status quon. Inte bara Svensson reagerar utan även den stabilitetsälskande marknaden, med sina enorma ekonomiska intressen av samma lukrativa dödläge, reagerar.

Luger inte är intresserad av annat än reklam och argumenterar inte djuretiskt utan mindre kontroversiellt miljömässigt. Nästa vecka är festivalen över och debatten har ebbat ut. Någon kanske fick dåligt samvete och kompenserar sin konsumtion av animalier med att köpa lågenergilampor eller köpa utsläppsrätter. För det handlade ju om miljön.

Alla är nöjda och glada igen. Business as usual. En liten road bump bara men alla är ok nu. Allt är bra igen. Utom för djuren.

#minlön

Igår kväll orerade jag som vanligt på Twitter om klassamhället och skrev vid 17.30-tiden: ”Varför blir folk alltid överraskade när jag svara [sic!] ja på frågan om jag är nöjd med min lön? Jag klarar mig hur bra som helst på 28k/månad.”, varpå jag fick en respons på att det var osvenskt att tala om vad jag tjänade.

Jag har många gånger tidigare skrivit ut min lön och ser inte något kontroversiellt i det. Jag förstår människor som skäms för sin låga inkomst eller sitt jobb, trots att det är samhällets fördomar de tvingas projicera på sig själva (och ändå var det så många igår som bröt detta tabu och delade med sig av sin misär för att visa hur verkligheten ser ut) men för oss välmående etniska svenskar mitt i livet, har jag ingen förståelse för lönndom. Om människor skäms för att de tjänar för mycket pengar, går det ju väldigt enkelt att åtgärda det på många olika, lika enkla, sätt.

Poängen med tweetet var att provocera myten om att allt handlar om jakt på pengar för människor som jag, som lever ett så bekvämt och bekymmersfritt liv man kan leva. Varför ska jag klaga när det finns så vansinnigt många fler människor som har det oerhört mycket sämre än jag? Och varför förutsätts jag vara missnöjd och alltid vilja ha mer? Om du inte lever ett drägligt liv, så självklart kretsar allt om att klara sig för stunden och drömma om ett bättre liv. Men så är inte fallet för mig och alla andra som har det som jag eller bättre. Och de av oss som fortsätter att sträva efter större rikedom utan att vilja dela med sig av denna, retar mig enormt.

Så för att fortsätta att provocera och se hur osvenskt det var att utmana tabut om att synliggöra ens lön skrev jag sedan: ”Startar nu den mest dödfödda taggen i Twitters historia ‪#minlön för att skillnaderna ska SYNAS. Grundskollärare, 28.250kr/månad. Skriv & RTa.” Förhoppningarna var väldigt lågt ställda men jag insåg att det kunde finnas något lockande i att få reda på vad andra tjänade och genom att trigga denna nyfikenhet komma åt att starta en diskussion om hur orättvist värderade olika yrkesgrupper är om man jämför dem gällande löner.

Inom tre timmar topptrendade #minlön före #letsdance och då vet man att flödet rasar. Vad är då poängen? Kan man få ut något av att scrolla sig igenom gårkvällens #minlön? Även om det är uppenbart så kan det ändå vara på sin plats att påpeka att twittrare knappast är representativa för Sveriges befolkning (över- och underrepresentation av olika grupper är t.ex. enorm) och för det andra så är ämnet både personligt tabubelagt och ideologiskt laddat.

Det man kan få ut är att synliggöra att olika yrkesgrupper men även de som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden, har helt olika ekonomisk situation. En självklarhet för vissa men för andra innebär det en hel del överraskningar, vilket flödet också visade. För att kunna diskutera ett problem, så måste det först synliggöras. Inom väldigt snäva ramar så kan alltså #minlön sprida kunskap och belysa verklighetens problem.

Så även om det inte går att dra några definitiva slutsatser eller skönja några tydliga mönster, så kan man ändå se skillnaderna och ställa sig frågan är det här rätt och rättvist? Är det rätt att studerande, arbetslösa och sjukskrivna måste vrida och vända på varje krona för att leva? Är det rätt att offentligt anställda som jobbar med att säkerställa allas vår välfärd oftast är kraftigt underbetalda? Är det rätt att unga fackligt oorganiserade människor utnyttjas hänsynslöst inom bemanningsbranschen? Är det rätt att jag tjänar så mycket än du och att du tjänar så mycket mer än jag? Hur värderar vi de arbetsuppgifter som behövs i samhället? Vilka arbetsuppgifter är viktiga? Vill vi ha ett samhälle som genom profiterande marknadskrafter skapar dessa enorma orättvisor mellan människor eller vill vi ha ett samhälle som kompenserar för de vitt skilda förutsättningar vi har, så att alla kan få rätt att leva ett värdigt och drägligt liv?

Vi måste fortsätta diskutera klass och synliggöra klasskillnaderna. Det räcker inte att hänvisa till internationella jämförelser och säga att vi är världens minst orättvisa land när klassklyftorna ökar och människor varje dag får det sämre. Det går inte att vara nöjd när Alliansen sänker skatterna för att gynna de redan privilegierade och med sina privatiseringar överger de redan utsatta i ett svek som inte är värdigt för en demokrati. Så fortsätt prata om orättvisorna du sett på #minlön vid köksbordet och i fikarummet, med grannar och vänner. Fortsätt att synliggöra skillnaderna genom att fortsätta att skriva under #minlön men även till tidningar och journalister, i bloggar och på hemsidor och i annan media. Så länge ämnet är tabu. Så länge de som har det allra svårast i samhället inte syns eller hörs, är chansen väldigt liten att någon kan eller vill hjälpa. Och det är allas vårt ansvar som samhällsmedborgare. Så låt inte detaljerna hindra dig från att se den stora bilden – systemet vi har nu skapar inte ett rättvist samhälle. Och det vill vi väl ha, eller?

Max Wallinder

@talgboll

Kvinnosyn

Jag skrev ett brev till Christer. Hoppas han svarar. Då får ni läsa det också. 

Hej Christer!

Jag heter Max och har några frågor till dig som Sveriges representant i internationella ishockeyförbundet.

Jag känner inte till vilka etiska riktlinjer eller värdegrundsdokument IIHF har (länka mig gärna) men när jag tittat på TV-sändningar från ishockey-VM blev jag nyfiken på er kvinnosyn. 

I spelavbrotten, när kameran panorerar över läktarna, så syns nämligen cheerleaders i trapporna. Av vad jag har kunnat se så är de övervägande unga, kvinnor och lättklädda. 

Här kommer lite frågor som jag vill att du besvarar:
1. Varför har ni med cheerleaders i ishockey-VM? Vilken funktion har de och vilken reaktion ämnar ni väcka med deras närvaro och aktivitet?
2. Men ärligt, varför har ni cheerleaders? Det är ju inte så att de utövar sin sport där. De rör ju bara på sig när det är spelavbrott. Annars hade man kunnat gissa att de pga av lokalbrist var tvungna att träna i Globen under hockey-VM.
3. Varför är dessa cheerleaders bara kvinnor (var är männen?) och varför har de så lite kläder på sig?
4. På vilket sätt speglar deras närvaro IIHF's värdegrund och hur ser du på den kvinnosyn som ni förmedlar?

Det finns säkert tusen andra människor som bättre kan svara på dessa frågor och jag gissar på att du är väldigt sugen att bolla dem vidare till någon av dem men gör inte det är du snäll. Jag vill veta vad Du tycker.

Vänliga hälsningar
Max Wallinder

*UPDATE. Christer Englund, ordförande i Svenska Ishockeyförbundet och Sveriges representant i Internationella Ishockeyförbundet IIHF, svarade det var upp till respektive förbund och att ingen gemensam diskussion förts. Han skrev bara kort att cheerleaders ansågs som "förlegat" och inte var något man ägnade sig åt på landskamper i Sverige. Han hänvisade mig alltså vidare till Finland och därför mailade jag Kalervo Kummola, även han representant i IIHF. Vi väntar nu med spänning på hans svar. För han svarar väl? Jag skrev till och med att om han inte kunde svenska, så skulle han köra mailet i Google Translate.

Alfons Åberg – Mitt i leken

Här är Alfons Åberg. Alfons älskar att leka. Han tycker det är så viktigt att leka att han tycker att de som inte leker är konstiga. Att leka är livet! Det måste vara något fel på de som inte leker, bestämmer han sig för. Ja, så är det. Det är fel på dem.

När det ska lekas, så är det Alfons som bestämmer. Han har många kompisar och de älskar alla att leka tillsammans. När de är mitt uppe i leken märker de inte att det finns andra konstiga runtomkring som inte leker.

En dag när Alfons och hans kompisar var mitt uppe i leken råkade de höra en fråga om varför inte Mållgan var med och lekte. Mållgan var inte på riktigt. Han var utanför. En osynlig figur som man inte behövde bry sig om, för Mållgan lekte inte.

När Alfons tänkte på frågan, tänkte han och svarade: ”Det är Mållgans eget fel att han inte leker. Vi leker ju. Om han vill leka, så kan han leka men han väljer att inte leka. Leklöshet finns inte för oss etniska kompisar mitt i leken.”

Och så fortsatte Alfons Åberg att leka med sina kompisar utan att förstå att Mållgan visst ville leka men utan att ha någon att leka med, så var det svårt. Särskilt om man varit utanför och inte lekt tillsammans förut. Mållgan var inte en entreprenöriell lekare som ville leka själv, han behövde andra. Mållgan tänkte att leken inte var rättvis så länge Alfons var den som bestämde över leken och längtade till valet 2014.

2006

De har varit här i snart sex år nu. De kom uppifrån, bokstavligt talat som en blixt från en blå himmel och slog ut hela samhället nästan omedelbart. Det totala krigets meningslöshet. Vad jag förstår så blev alla överraskade. Ingen var förberedd. Ingen visst hur vi skulle reagera och landet lamslogs. Visst fanns det forskare som hade varnat oss. Enstaka röster i universums bakgrundsbrus men de framstod som galna profeter och konspiratörer som ingen vettig människa kunde lyssna på. Vi hade det ju bra. Vi kunde inte ens föreställa oss med vilken kraft de skulle krossa oss och allt vi byggt upp.

Jag vill minnas att det först fanns en motståndsrörelse. De som slogs tillbaka mot de kalla och känslolösa. Men de nya härskarna lockade med makt och rikedom och oppositionen antingen splittrades eller vanns över med mutor och höga positioner. Assimilationen och likriktningen blev nästan total.

Sen började jakten. Jag vet inte hur många av oss som tvingades fly. Vi hånades i offentliga kampanjer. Trakasserierna intensifierades och opinionen piskades upp till lynchstämning. Vi hade inget val. Alla som var regimens fiender tvingades ta skydd. De allra flesta fångades upp av myndigheternas nät för omprogrammering. Jag vet inte hur jag kom undan. Jag vet inte hur många vi är som kom undan. Men jag är helt ensam. Jag lever utanför samhället. Det finns inte plats för såna som jag längre. Propagandan har hjärntvättat dem alla. Får de syn på mig så anmäler de mig utan att tveka. Hatet syns i deras blickar.

Jag är dock inte rädd längre. Det är bara en tidsfråga nu innan de hittar mig och rapporterar in mig. Det går inte att komma undan längre. Det finns inga gömställen kvar. Det är därför jag nedtecknar detta vittnesmål. Det måste finnas fler som jag där ute. Andra som också gömmer sig. Isolerar sig och lever under radarn. Jag är ingen martyr men en sak vill jag säga.

Du är lika mycket värd som alla de andra. Du har lika stor rätt att leva som alla de andra. Du ska inte behöva känna skam och rädsla och ingen ska döma dig, bara för att du inte kan uppvisa ”anställningsbarhet”.

Politikermit podd!

LYSSNA på första avsnittet av Politikermit. Idag om Välgörenhet

Prinsen som förblev i sitt palats

I ett land nära dig i din samtid levde en gång en prins som hette Fruddha. Han var rundlagd och saknade hår på huvudet. Han bodde i ett fantastiskt palats omgärdat av prunkande trädgårdar innanför en hög skyddande mur. Fruddha hade levt hela sitt liv i lyx och aldrig behövt arbeta en endaste dag. Han tillbringade dagarna med att svara på brev från barn, lyssna på Da Buzz och leka med sin tjänare Cyborg.

Hans pappa Storvisir Kal-Billt hade byggt murarna runt palatset för att skydda Fruddha från allt ont som fann ute i världen och hade strängeligen förbjudit honom att lämna palatsområdet. Just detta förbud kittlade Fruddhas nyfikenhet på vad som kunde finnas bortom murarna mer och mer för varje dag som gick. Han hade alltid sett sig som en som levde inuti borgen, en borgare men han var nu fast besluten att se vilka hans undersåtar var.

Så en dag rymde Fruddha tillsammans med Cyborg och begav sig ut i riket bland pöbeln. Först så såg de en gammal skrynklig gulblek kvinna som låg i nedkissade blöjor på ett Caremahem.

- Gun Hellsvik?! utbrast Fruddha.
- Nej, svarade Cyborg. Det är bara en vanlig bortglömd dement.
- Vad är det? frågade Fruddha.
- När du blir gammal, så kommer din kropp också att se ut så där, svarade Cyborg.
- Usch, sa Fruddha.

Sen träffade de på en darrande man med tom flackande blick som ojade sig och kved högt.

- Sven Otto ”Dangerzone_2012” Littorin?! utbrast Fruddha.
- Nej, svarade Cyborg. Det är bara en sjuk jävla stackare.
- Vad är det? frågade Fruddha.
- Antingen så sliter du ut dig genom att arbeta hela ditt liv eller så sliter du ut dig som arbetslös. Oavsett vad, så kommer din kropp och ditt sinne att plågas av sjukdom.
- Usch, sa Fruddha.

Sen kom de fram till Malmö och såg en livlös invandrare på marken.

- Ian Wachtmeister?! utbrast Fruddha.
- Nej, svarade Cyborg. Det är bara ännu en död invandrare.
- Vad är det? frågade Fruddha.
- Jo, en dag så kommer även ditt liv ta slut precis som den här mannens, även om ditt liv och din lön är tusenfalt större.
- Usch, sa Fruddha. Jag har sett tillräckligt. Nu åker vi hem. Jag har bestämt mig för en sak och måste tala med min far Kal-Billt.

Väl innanför murarna igen, gav Fruddha order om att aldrig mer öppna portarna till palatset. Världen utanför var farlig och gjorde honom nedstämd, så Fruddha svor att alltid förbli en borgare. Så fort han glömt hur världen utanför såg ut, så kändes hans liv underbart att leva igen. Fruddha sänkte skatten för sina ämbetsmän och levde sedan lycklig tillsammans med Cyborg i resten av sina dagar.

Arbete gör dig fri!

Vi som har generationers arv att förvalta och är våra egna arbetsgivare välkomnar såklart Freines utspel om att förvärvsarbeta till 75 år ålder. Förslaget har bra fördelar.

Då de flesta män endast lever några år efter att de i så fall kommer att gå i pension, så sparar samhället in enorma utbetalningar och även de som skulle vara seglivade spenderar tiden på Caremaägda vårdhem, där de inte kostar allmänheten något utan istället genererar vinst åt oss jobbskapare.

De extra åren som pöbeln arbetar innebär ju självklart att skattebasen tidsförlängs och de pengar som betalas in i skatt, sociala avgifter och pension gör att den statliga skatten kan fortsätta att sänkas så att vi entreprenörer stannar i Sverige även över sommaren.

Sen gynnas såklart även Arbetslinjen. Vissa fuckliga organisationer med sin partipolitiska röda svans påstår att samma människor som arbetar längre inte skapar nya jobb, vilket i sig är helt rätt men det kommer 75%-iga ungdomslöner att se till. Nej, de missar poängen men sen har vänstern heller aldrig varit bra på att se möjligheter, bara att klaga och tycka synd om sig själva.

Tänk dig ett land där 30% av arbetskraften är över 65 år. Tänk dig alla trött svaga knegare och alla tekniska hjälpmedel som måste utvecklas för vitt skilda branscher för att de ska klara av att sköta sitt jobb med samma kvalitet. Någon måste utveckla dessa hjälpmedel.

Tänk all utökad företagshälsa, alla anpassade arbetsplatser - toaletter som förses med larm och handtag, trösklar som måste tas bort för rullatorer, trappor som måste kompletteras med hissar och ramper, elektronisk utrustning som måste ha stora knappar med stor text. Tänk alla assistenter som måste anställas för att kunna lyfta ned saker som står för högt upp, för att bära tunga saker, för att läsa liten text. Tänk all transport som måste utvecklas; kollektivtrafik, färdtjänst, taxi, privatchaufförer.

För vänster är detta katastrof. Samhällsutveckling är något illasinnat. Glaset är alltid halvfullt. Det är därför det inte sker någon utveckling i kommunisternas värld. Själv får jag arbeta tills jag dör. Jag har tyvärr endast välsignats med döttrar och ingen av dem kan ju naturligtvis ta över koncernen.

Flincka fingrar

Igår hade vi som sig bör en liten get together och någon föreslog att vi skulle ha roligt och se efter vad Pöbelsverige gjorde en lördag. Så vi slog oss ned framför TVn en stund och tittade lite på Melodifestivalen. Smaklösheten var sannerligen först underhållande men blev sedan snabbt tröttsam.

I ett moment kramade estradören/missbrukaren och tillika deltagaren Torsten Flinck den unga invandrarkvinnan till programledare och passade då på att klämma henne lite på stussen. Jag registrerade naturligtvis inte ens händelsen men eftersom en stor den av Pöbelsverige till och med reagerade negativt på vad som kallades ”skamgreppet” i smutsmedia, så tänkte jag här ge min syn på saken.

För det första så var det tydligen hon som bad honom om en kram, så inte mer än rätt att när hon ställer honom med en kram, så har han rätt att överraska henne med något tillbaka. Rumpan är vidare kroppens största muskel, så jag är säker på att det syntes mer än det kändes. Knappt kännbart skulle jag gissa.

Det sagt, måste vi titta på reaktionerna. Om du uppriktigt blivit kränkt, hade du reagerat så som den där lilla muslimgumman gjorde? Hon sa: ”Ojoj, han rörde mig på röven. Pappa, såg du det där? Det är ok för den här gången Thorstis.” Hade du känt dig utnyttjad och trakasserad, så hade du lavettat gubben och skrikigt eller nåt, oavsett hur många miljoner som kollar i direktsändning men hon skojar ju om det och kallar honom smeknamn. Och till hennes försvar, hon trivialiserar inte bort något, för det finns inte något att trivialisera bort från första början.

Ska vi försöka lyfta blicken från naveln och försöka se situationen i ett sammanhang så är ju händelsen snarare regel än undantag. Det är väl klart att en äldre vit man med klout och pengar klämmer lite unga kvinnorumpor när han har chansen. Det hör till. Det vet alla. Det är en del av spelet som kallas verkligheten. Så har det alltid varit och det är inget att höja på ögonbrynen för. Ingen har väl någonsin mått dåligt av lite oskyldigt tafsande?

Malmö

Sen tisdag kväll i Malmö. Ännu en kväll med ett skjutmord på öppen gata. Ännu ett offer för handlingsförlamade politiker. Hur längs ska vi låta oss styras av 68-vänsterns flumkramande av yrkeskriminella och samvetslösa mördare?

Hur svårt kan det vara? Poliser stoppar brott innan det händer och ser till att de de inte kan stoppa, åker fast när de väl har begått ett brott, eller hur? Så, hur minskar vi dessa fasansfulla brott? Hmm… Svårt det här… Kan vi…? Neeeej... Eller, vänta nu…? Kanske… ha… fler… poliser…? Det absolut enklaste, mest naturliga och självklart bästa lösningen är ju att bara ha fler poliser!

Ha poliser överallt. I varje gathörn, på varje öde parkering, på varje miljonprojektsgård. Visst, det kanske blir svårt att omedelbart utbilda tillräckligt många poliser men under tiden kan vi ju ta hjälp av armén. Militärer är som poliser. Bara i övergångsstadiet alltså. Soldater överallt i Malmö. Vanligt folk skulle bli trygga och brottslingarna skulle bli rädda. De skulle inte kunna begå några brott alls i Malmö, utan tvingas någon annanstans. Problemet är löst. Eller ännu hellre kanske anlita privata vaktbolag. De är billigare än soldater, så vi får pengar över till att utbilda fler poliser.

Men fler poliser räcker inte. När utomhusmiljön nu är trygg och säkrad mot brott, kommer kriminaliteten att flytta inomhus. Morden kommer att ske i privata lokaler. Och för att stoppa detta behöver vi hårdare straff. Längre och tuffare straff för innehav av vapen och för misshandel och mord. Vet man om att man kommer att få livstids fängelse och nu snackar jag om verklig livstid tills du dör i din cell, så tänker man sig om både en och två gånger innan man dödar någon. Det skulle åtminstone jag ha gjort. Är det verkligen värt det här? Skulle det finnas och det gör det, cyniska kallblodiga mördare som inte avskräcks, så låses de in för all evighet. Är förövaren dessutom invandrare, vilket de allra flesta är, så utvisa dem och låt dem aldrig komma hit till det här vackra landet igen.

Problemet är löst. Behövde ni hjälp med något annat?

McLöfven

Jag vet inte vad jag tycker är mest underhållande. Att sossarna tvingas på knäna så brutalt av egna femtekolonnare som utnyttjar borgarpressen, att de offrar sin egen partiledare eller att alla av någon outgrundlig anledning verkar gå på den fullständigt genomskinliga bluffen att detta på något sätt är dåligt för Alliansen, ”för man behöver ju en stark opposition som pressar en att prestera sitt yttersta”. Att vänsterfolk är så desponaiva att de går på detta, gör i sin tur att de gräver fram den tyngsta betongsossen de kan hitta. Snabbare än kvällspressen hinner gräva fram något köttben att dreva på. En EU-vänlig, fackpamp som gillar Försvaret och svetsare men kanske inte kvinnor och invandrare så mycket.

Han kommer att falla som en sten ned i ännu grumligare väljarstödsvatten och dra opinionssiffrorna med sig ända ned i den igenslammade förtroendebottnen.

Så, kära vänner, nu korkar vi upp bubblet och skålar för en tredje valseger i rad och ett historiskt maktkonsoliderande. Ut med välfärdssamhället och in med Caremasamhället – skål!

Fridlysningsuppropet 2012

Missförstå mig inte nu. Den enda anledningen att jag bemödar mig med att flå murvel idag, är att sekunden Håkan Juholt avgår, så ökar chansen att Sverige får en opposition. När Quislingarna i sossetoppen inte längre lägger all tid och kraft på att intrigera, kanske de får för sig att bedriva politik igen. Vem vet?

Nåväl. Flockbeteendet kulminerar på Sveavägen 68. I sann vampyristisk anda kastar sig utsvultna journalister över varandra och som Matrjojskagummor, slår knut på sig själva i ett imploderande metamaskhål av konspirationsteorier. I brist på det önskade valrossbytet, intervjuar de varandra genomskinliga på vett och sans och kanaliserar sitt uppdämda analysbehov på en bukett blommor i ett historiskt lågvattenmärke.

Minimigränsen för antalet obesläktade individer i en population som krävs för att inavelsproblematik inte ska uppstå, brukar dras vid ca 250 unikum. Jag behöver visserligen aldrig oroa mig för att högermysmedia skall granska Alliansen men vi behöver en frisk journaliststam som kan vara lojala mot makten och hylla våra regimledare. Utrotningshotet är här. Jag tror att vi börjar närma oss kritiska siffror på friska exemplar nu. Skriv under fridlysningsuppropet nu!

TIMBER!

Human Rights Watch (HRW) är bekymrade över en situation i Sverige och har tagit kontakt med högste ansvarig politiker på området. Jaha tänker du men det är ju för att Carl Bildt varit ansvarig för att tusentals människor mördats, blivit våldtagna och tvångsförflyttats i Sudan, eller hur? Nääe. Nähä? Men då är det väl för att Carl Bildt troligen är ansvarig exakt samma skit i Etiopien och sen inte gör ett piss när svenska journalister försöker nysta i härvan och blir såklart dömda för terrorism av diktaturregimen? Nääe. Va? Inte det heller? Då vet jag inte, säger du. Jag ger upp.

Ok, så här är det. HRW har inte tagit kontakt med Carl Bildt, den här gången. Men det kommer garanterat fler tillfällen. Var så säkra. Jadå. HRW har hört av sig till Fredrik Reinfeldt. Jaha, varför har HRW hört av sig till Fredrik Reinfeldt då, undrar man ju. Han som har så snälla hundögon. Jo, de undrar bara varför vi fortfarande tvångssteriliserar människor i vår fina demokrati. En ganska rimlig fråga, kan man tycka, OM det nu är sant. Och det är det inte. Vi har slutat att könslobotomera tattare och hysteriska kvinnor för LÄNGE sen. Det har vi faktiskt, i vår fina demokrati.

Ja men könsbytare då, frågar ni då? Ja, vad är det med dem då? De tvångssteriliserar vi ju. Jahaaa, du menar de ja. Ja, jo, men det är ju inte samma sak. Alltså, du har ju redan ett kön. Default liksom. Vill du byta, så klart du ska få byta. Inga problem. Staten betalar. Men du kan inte ha två. Haha hur skulle det se ut? Nänä du kan inte både ha kakan och äta upp den. Vad är det för trams? Vi är väl inte i Thailand heller? Haha nänä.

Och vilka är Human Rights Watch egentligen? Vad är det för en grumlig organisation och varför är de ute efter oss i Sverige hela tiden? Det finns väl fulare fiskar att jaga? Eller? Mm-hm? Jaha? Mm ok. Ja, ok det visar sig att HRW är en oberoende organisation som utreder om de mänskliga rättigheterna följs och skriver rapporter som presenteras i FN. Ok, sjukt pretto. Riktiga skolpoliser. Men vadå, man kan väl få lov att göra fel ibland? Sånt händer ju. Man är ju bara människa.

Så förlåt då så himla mycket, fina Bror Duktig Human Rights Watch men vi i Sverige tycker faktiskt i alla fall att- Vadå? Nähä. Jaha men ok då, vi i Alliansen tycker faktiskt i alla fall att- Vad är det NU då? Jaha. OK! Vi inom partiet Kristdemokraterna, som just nu stöds av 2,9 % av befolkningen, tycker faktiskt i alla fall att man inte kan ha ett kön (Gud förbjude) och sen BYTA utan att man får något världsligt straff. De här transsexuella begår visserligen självmord tjugo gånger så ofta som vi andra normala människor men det kan ändå dröja alldeles för länge innan den himmelska domen faller.

Nej, så om nu de dära ombytliga kvinnorna önskar bryta mot Naturens lagar och vill operera dit ett Glockenspiel, så räkna med att vi fäller hennes, hans, ja vad fan vet jag vad freaket kallas, äggstockar, FÖR EVIGT. Amen.

VaticAnus Goebblus

När jag tröttnat på de interna teknokratkristna trollmaktspelen inom Kristdemokraterna, biktar jag mig med att läsa Marcus Birro. Och även om jag inte håller med den lille papisten om någonting alls egentligen, så är han far out underhållande.

Birros senaste tweet ser ut som något taget från hans arla rusdagar. Vi kollar lite närmre. Birro har alltså med "stort intresse" just avhandlat första delen av Ulf Ekmans memoarer. Det hade jag också kunnat göra. Om jag ville skriva en B-uppsats om sekterism, lära mig ny fräck slang inom tungotalande eller catcha up lite på det senaste inom aborthatet. Jag kan ju endast spekulera men med tanke på Marcus götebossdialekt, så ligger nog tungotalandet nära till hands för en gissning.

Efter faktadelen glider vi nu över i analysdelen. Marcus känner sig inte hjärntvättad. Inte ett dugg. Man kan ju undra om det var så det kändes när han bestämde sig för att vara med i Let’s Dance eller när han bestämde sig för att aldrig mer lita på nödställda flickor i rullstolar och östeuropeiska män i mjukisbrallor.

Jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte vill uppmärksamma ett par svagheter i slutsatsen. Hur känner man sig om man känner sig hjärntvättad? Är inte hela poängen med hjärntvätt att offret inte vet om det? Så om Marcus Birro inte känner sig hjärntvättad, så är det troligt att han blivit just det? Sen kan man ju fråga sig om man verkligen kan bli hjärntvättad av propagandaåsikter som man redan delar. Att hjärntvätta Birro med Ekman är som att ersätta Lars Adaktusson med en kväkare i Agenda – ingen skulle märka någonting alls. Precis som spalterna i Expressen, om Marcus Birro drog på exil till Rom med sin offerkofta fuktig av kränkta tårar.

Vem är Crafoord?

Efter påtryckningar bemödar jag mig endast en kort kommentar till Benkes kultürstürm i rödvinsglaset. Självklart finns det här i Stockholm en högerkultur. Intresset och engagemanget är lika gammalt som adeln i det här landet. Framförallt konst har alltid varit föremål för samlande, kommers eller som likvida medel. Allt annat är självklart vänsterflum för batikkärringar.

Ledaren

Efter att jag bett mitt 8-åriga kusinbarn att skicka en förfrågan till Fredrik om en intervju med mig, så svarade han direkt. Det gick bra. Men inte i hans personligt och moderiktigt inredda kontor på Rosenbad, utan ute på Beckholmen. Vilka upptåg var han igång med nu, den spjuvern, tänkte jag samma morgon som jag begav mig av.

Högsommarsolen glittrade i det blanka vattnet. Den redan varma luften var salt och nästan dallrade av magi. Jag skulle få träffa Honom. Visserligen bara i 4 minuter. Mer hade han inte tid för men det var mer än tillräckligt. 4 minuter med bara Mig. Han som har SÅ viktiga saker att göra hela tiden. Det var en fredag och jag visste att tacosmyset skulle förberedas.

Jag hörde rösterna på långt håll. Sedan såg jag hans entourage. Livvakter. Livmedikus. Ja-sägare. Men inte Fredrik. Var var han? Var alltihop bara ett pojkstreck? Nej, mitt hjärta hann inte ens stanna innan jag såg Honom. Men inte på stranden utan ute i vattnet. Vadandes upp på land kom han. Iklädd tight sittande våtdräkt som generande tydligt accentuerade hans fysiska Adoniskropp. I sina händer höll resterna av två urgamla keramikkrukor.

Han gick rakt fram emot mig. Han log. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket. Han skakade av sig vattnet och jag tror att en droppe träffade mig på kinden. Jag fick bita mig läppen för att inte knäsvagheten skulle fälla mig till marken, där och då.

- Vad ville du fråga mig om? sa Han så där charmigt som bara Han kan. Och så blinkade han med ena ögat åt mig utan att någon annan såg. Vi visste ju båda två att Han hade skrivit frågorna själv. Kanske med pyttelite stavningshjälp av Per Schlingmann. Att Fredrik kunnat bli Ledare trots sin dyslexi är ett mirakel. Så mycket text som varje dag måste läsas och det snabbt och sedan analyseras. Det kräver ett övermänskligt geni.

- Erh… jo, jag… undrar, vad gör du? Det hade tagit månader av research att hitta just de rätta kritiska frågorna.

- Jag fridyker, svarade Fredrik. Jag fick höra ryktesvägen att alla vrakdelar från regalskeppet Vasa ännu inte var uppe. Jag behövde ett morgondopp, så jag kollade efter. Och här de. Drygt 384 år gamla. Nu hinner jag tyvärr inte mer. Jag måste titta till Esrange innan jag och Filippa ska fredagsmysa med barnen ikväll.

Och så var Han med raska steg borta. Mitt liv peakade och visst känns det som att Fredrik är lite för stor för Tellus?