lördag 22 februari 2014

Förspel till sänkning

- Yo, Andeeeers! Andy, my man. My right hand. Waduuuuup?
- Du ringde och bad mig komma ned... hit? Vad fan är det här för ställe, Fredrik?
- Sossarna hade ju fyllt skyddsrummen med tonvis av arkiv under femtio jävla år. Brände skiten, slog ihop två våningar och satte in en korg istället.
- Basket? I källaren under Rosenbad?
- Det är så jag peppar inför en presskonf jue. Shootin' some hoops. Du måste tänka stort. Kom igen, här, testa!
- Ne- *ugh* Ok...
- Haha vald sist på gympan va? Ska visa dig, bro. 'He shoots, he scooooreeees!' Wohoo, trepoängare!
- Jo, gällande presskonferensen...
- Japp! Nu vänder det. Vi ska äga opinion efter det här, hör du det. Fatta, vad alla kommer älska Nya Nya Nya Moderaterna. 
- Alliansen.
- Whatever. 
- Men höja skatterna? Ärligt? Ingen kommer att gå på det. Ingen. 
- Det är ingen bluff! Vi ska höja skatterna. Sen sänker vi dem såklart ännu mer efter valet men folk kommer att älska oss nu. Vi kan allt. Göra allt. Är heeeelt oförutsägbara. Crazy!
- Ok... men ska vi inte vara trogna kärnväljarna alls? Inte sänka nån liten skatt? Inget alls?
- No bro, no go bro! Inget! Nu höjer vi, vänder trenden och vinner valet! Go Täby!
- Ärligt, jag tror inte det är en så bra idé att-
- Äsch, kom igen nu, tänk stort. Nu kör vi!
- Va?
- B-ball! One-o-one! Nu kommer jag. Var är ditt defence? Upp med garden, Andy! Woop woop-AJ! Vad fan var det där?! Är du inte klok?! Foul! Helvete! Fan fan fan. Tror jag stukade foten. Fan! Ring Säpo! Anders? Anders, vad gör du? Gå inte! Kom tillbaka! Du tar inte den här pressisen själv. Anders! Du sänker inget! Anders! Borg! Du sänker inget, hör du det? ANDERS!!!

fredag 14 februari 2014

Top of the Lake (TOTAL SPOILER!)

Precis sett den nya zeeländska miniserien Top of the Lake. Jag gillade den. Lite samma känsla om Les revenantes. Småstad, mörk, fokus på nära relationer och människors inre konflikter och allvarlig, inga skämt eller one-liners. Jag rekommenderar den men har såklart en del funderingar.

1. Kvinnlig huvudperson! Så jävla befriande. Och hon porträtteras som en människa. Inte stereotyp utan med det djup och komplexitet som vi alla bär inom oss. Dock trist att de ger henne en klädsmak som innebär idel djupa urringningar. Det kanske bara är mina fördomar men det känns helt onödigt och gubbslemmigt med så mycket naket.

2. Paradise! Grymt med kvinnlig guru och ett camp systerskap. Det jag stör mig på är att kvinnorna ofta framställs löjeväckande och hysteriska och att alla är där eftersom de är psykiskt ostabila. Det könsseparatistiska är bara en nödlösning, ett undantag. Bra dock att det ibland väldigt tydligt framgår att mycket av deras problem är är orsakat av män och att kvinnorna också är jävligt starka, självständiga och handlingskraftiga.

3. När det gäller rasifierade är bilden mer grumlig. Det finns några karaktärer men bara som förbipasserande biroller. Vi har den försvunna flickan, som visserligen visar sig både stark och handlingskraftig men som inte är med så mycket utan istället agerar som damsel in distress. Robins svärfar som visas som en sympatisk och kärleksfull man men även om vi aldrig får se det utan bara få det återberättat det för oss, så dricker han för mycket och är våldsam, classic koloniala 'vilden'. Den kvinnliga poliskollegan som typ aldrig är med och då bara som budbärare åt andra. Vi har den struliga tysta tonåringen som både skyddar och hjälper den försvunna flickan men problemet är som sagt att han inte pratar, så vi får aldrig lära känna honom och självklart offrar han till och med livet för henne i slutet och dör. Inte bra för identifikationen. Flickans mamma fladdrar också förbi men så lite att det inte ens räknas.

4. Bra är att man tydligt visar att all skit i samhället är orsakad av män och inte bara fördomsfullt pekar ut fattiga alkoholister eller terroriserande maffiamän utan även respekterade samhällsmedborgare som den lokala polischefen (yeah!).

5. Relationen mellan Robin och Johnno känns inte helt ok. Visst, på några sätt kan den vara jämställd men han är för mycket macho. Han är den starka tysta beskyddaren som bor i skogen (?!) och när hon, en sjukt kompetent och erfaren polis, är i nöd så reduceras hon till hjälplöst offer och tvekar hon inte att ropa på hjälp och han är såklart alltid i närheten och kommer och räddar henne. 

torsdag 13 februari 2014

Strukturförnekelse

Jag har funderat ett tag på det här med strukturförnekelse. Med strukturförnekelse menar jag åsikter som på olika sätt förnekar att det överhuvudtaget finns olika typer av strukturell diskriminering i samhället what so ever. Det kan vara till exempel vara strukturell diskriminering gällande kön, ras, sexualitet eller klass. Jag är medveten om att jag vårdslöst och felaktigt klumpar ihop alla typer av strukturell diskriminering och suddar ut deras respektive särart men jag behöver kunna generalisera och gör heller inga som helst anspråk på bevisbara sanningar, jag bara skissar hypoteser. Det är dock väldigt viktigt att påpeka att det är väldigt vanligt att en person kanske bara ser och erkänner en typ av strukturell diskriminering men är blind för en annan typ. Man ser kanske klass men inte kön eller man kanske ser kön men inte ras.

Jag tror att den typ av strukturförnekelse som jag pratar om, grovt sett, består av en blandning av samma stoff som två andra typer av förnekelse - Förintelseförnekelse och att förneka att den globala uppvärmningen är mänskligt orsakad. 

Att förneka Förintelsen förekommer i många och väldigt skiftande sammanhang. Det är svårt att hitta gemensamma orsaker, för det skiljer sig enormt mellan olika tider och kontexter. Men generellt sett är förnekelsen ideologisk. Det är ett tankesystem. Det handlar om idéer och åsikter. Det handlar om att förnekelsen av Förintelsen passar ihop med personens övertygelse på något sätt. Om Förintelsen skett eller inte spelar inte någon praktisk roll i personens liv. Det ändrar inte något fysiskt eller materiellt. Det kan vara nog så smärtsamt att tänka sig att Förintelsen har ägt rum för en förnekare men det är likväl något abstrakt.

Att förneka att den globala uppvärmningen är mänskligt orsakad har också väldigt olika motiv men generellt sett skulle jag säga att den är materialistisk. Att förneka att människan ändrar jordens klimatsystem gynnar personerna på ett konkret sätt. Det gör skillnad i deras vardag rent fysiskt. Den mest direkta påverkan gäller förespråkare av denna förnekelse, som ofta har kopplingar till branscher som i sin tur har koppling till profiterandet av fossila bränslen. Det kan vara petro-kemisk industri, transport- eller livsmedelsindustrin och deras associerade och underhuggare (inklusive arbetslöshetsfruktande politiker). Man blir helt enkelt avlönad för att ha, uppfinna eller sprida dessa åsikter. Men det kan också mer indirekt handla om människor som inte vill ändra sina livsmönster. Som vill leva det bekväma liv de vant sig vid och anser sig ha rätt till och som inte vill göra avkall på den konsumtionsmakt de nu besitter. Skulle de erkänna att de själva orsakade den kataklysmiska naturkatastrofen som den globala uppvärmningen är, skulle kanske deras dåliga samvetet tvinga dem att ge upp och försaka privilegier i sina liv, vilket vore oerhört smärtsamt - strutsbeteende eller kognitiv dissonans.

Jag tror att strukturförnekelse är en blandning av dessa två typer av förnekelse. Strukturförnekelse är både ideologisk och materialistisk. Strukturförnekelsen är ideologisk för att den hänger ihop med den liberala föreställningen om en självständig fri individ som fattar rationella beslut som gynnar en själv (och det som är bäst för varje enskild individ, är också bäst för samhället i stort). Att erkänna att det finns strukturer som inte bara påverkar, utan styr människors hela liv, val och handlingar, går inte ihop med deras föreställningsvärld. Det krockar också med den liberala grundidén att eftersom alla människor är lika mycket värda och har samma rättigheter, så anses de ha också samma individuella förutsättningar. Alla kan om de vill. Alla är sin egen lyckas smed. Du är själv ansvarig för ditt eget liv (vilket ofta exemplifieras av "jag började med två tomma händer-sagor"). Du får cred om du lyckas men du får också skit om du misslyckas. En form av politisk arvssynd eller kastsystem, där ett lyckande är välförtjänt och ett misslyckande är självförvållat. Det här lämnar fältet fritt för att basha alla utsatta i samhället, arbetslösa och sjuka, fattiga och invandrare. Ett bevis för detta är ju alla de borgerliga "morot- och piska"-reformer som genom att straffa utsatta grupper ska motivera dem att "rycka upp sig, anstränga sig och ta tag i sina liv." Jepp, they actually believe in this shit.

Men jag tror också att strukturförnekelsen är materialistisk genom att den faktiskt ifrågasätter den maktposition du som normperson innehar och det påverkar ditt liv på ett konkret sätt. Vill återigen påminna om att du i en kontext kanske gynnas av normen, för att sedan i en annan kontext missgynnas. Genom att tillhöra olika normgrupper åtnjuter du en massa privilegier som minoriteter måste kämpa för eller kanske inte ens aldrig tillskrivs. Det handlar om makt. Makt är direkt kopplat till din vardag och ditt sätt att leva. Att förneka strukturer och dess olika former av diskriminering innebär att du i lugn och ro kan fortsätta njuta av dina softa privilegier. Att förneka strukturer gör att du kan fortsätta njuta av den makt du i olika sammanhang har. Att erkänna att det finns strukturer skulle innebära att du måste erkänna att andra har rätt till samma saker som du har. Ofta innebär det en balansering i ett nollsummespel - för att andra ska få mer, måste du få mindre. Mindre fördelar, utrymme, frihet, makt, pengar, tolkningsföreträde, problemformuleringsprivilegium, status och så vidare. Du har något faktiskt att förlora på ett erkännande. Att erkänna strukturer innebär alltså ofta att du som privilegierad måste göra avkall och dela med dig, släppa fram andra, ge andra utrymme, trädd tillbaka. En solidarisk tanke för att skapa ett rättvist demokratiskt samhälle. Det är för smärtsamt för många och därför förnekar man strukturerna helt. Att strukturer gynnar vissa och missgynnar andra innebär också att ens maktposition kanske inte längre kan hävdas vara välförtjänt eller att andras utsatthet inte heller visar sig vara självförvållad, vilket kan göra det svårt att förklara orättvisor och skillnader i makt, resurser och andra privilegier.

Det finns naturligtvis också andra, om möjligt ännu löjligare, anledningar att inte erkänna samhällsstrukturer. "De syns inte, därför existerar de inte". Gissar att bokhyllan som trillar ned i ditt huvud nu, gör det för att ett spöke puttar det och inte på grund av gravitationen? "Det har aldrig drabbat mig, så därför tror jag inte på det". Icke-allergiker? Pollenallergi är ju lika mycket mumbo-jumbo som homeopati! "Jag tror bara på det jag själv sett eller upplevt och jag har aldrig sett dessa 'strukturer'". Så du tror bara på det du själv upplevt och inte människans tusenåriga kollektiva kunskapande? Måste vara jobbigt att undra över om månen är gjord av ost, om Antarktis består av maräng och om det under havsytan inte finns vatten utan drakblod. "Bara för att det händer ibland, innebär inte att det är ett mönster". Bara för att du endast känner till några enstaka fall varje år där du hör andra människor bajsa, betyder inte att inte alla människor bajsar hela tiden, runt om i världen. "Diskriminering existerar men det beror inte på strukturer utan på enskilda omoraliska individer". Så om ett tusen par djur, en isbjörn och en vandrande pinne, går in i en frys och stannar där inne ett par timmar och det varje gång bara är isbjörnen som överlever, så är det fortfarande bara ett tusen slumpartade fall? 

fredag 7 februari 2014

Våldtäktskultur. Igen.

Du har varit med om det hundra gånger. Sett scenen i filmer och TV-serier och läst det i böcker och serietidningar. Jag vill bara minnas i en heterosexuell kontext men jag gissar att det inte är unikt för den konstellationen.

Du vet. Den underliggande sexuella frustrationen har länge bubblat under ytan mellan parterna, kvinnan och mannen. De har flirtat, bråkat, blivit sams, hatat och flirtat igen. Nu är det en sån där scen där de grälar igen. Höjer rösten. Säger sårande sanningar. Kritiserar. Hårda ord. Och nu övergår ord till handling. Det blir fysiskt. Hon kanske slår honom. Knytnävsslag i bröstet. Knuffar. En örfil eller två. Han kanske ställer sig i vägen när hon vill gå. Håller fast henne. Om axlarna. Eller nacken. Eller kanske halsen eller huvudet. De har precis högröd i ansiktet skrikit på varandra så saliven flugit, hatiska svarta ögon, ansikte mot ansikte... och så vänder scenen helt. Från hat till kärlek. Passionerade kyssar. Kanske fortfarande med inslag av hårdhändhet. Kanske blir det till och med sex efter att de våldsamt slitit av varandra kläderna. 

Du känner så väl igen scenen. Den tillhör basnarrativet i vår berättarkultur. Att hat och kärlek ligger så nära varandra eller egentligen är två sidor av samma mynt. Scenen är en klassisk del i hur en relations utveckling skildras inom fiktionen. En utveckling som karaktäriseras av konflikter i en mänsklig relation. Ska de eller ska de inte? Blir det nåt? Ja! Nej! Åh... Scenen kan vara slutet på denna berg- och dalbana eller bara något som gör relationen än mer komplicerad. Skit samma, du känner igen den. 

Tänk nu på den igen. Analysera. Vilka signaler ger den? Det hade inte varit ett problem om scenen var unik. Ett unikt undantag i kulturen. Nu är den inte det. Den reproduceras i evighet. I kölvattnet på en tirad av friande domar gällande våldtäkter och sexuellt utnyttjande blir scenen ännu mer problematisk. Det handlar inte om att människor vill använda våld i sexuella sammanhang. Det handlar om samtycke. Det handlar om att förmedla bilden av att det är ok för en part att utsättas för våld i samband med sex. Att det är ok för den andra parten att använda våld i samband med sex. Att det inte bara är ok utan en del av ett "spel". Att förmedla att sex är ett "spel", med en uppsättning regler eller steg, som måste spelas. 

Överallt blir du matad med detta "spel". TV, film, reklam, tidningar, spel, teater. Föreställ dig hur en person som köpt att detta "spel" är ett normalt förehavande. Att det är så ett förspel till sex ser ut. Ett bråk. I ett rum. En vill gå därifrån. Den andre ställer sig i vägen för den enda dörren. Hen blir slagen. Hen svarar med att hålla fast den som vill gå och tar sedan tag i huvudet och försöker kyssa hen. Ni förstår. Det är bara ytterligare en reproduktion av patriarkal våldtäktskultur ännu en gång. Så, kära kulturarbetare, sluta skapa dessa scener. Tack.

large.gif (500×200)

måndag 3 februari 2014

Mullvadning

Det är en trend idag. En medveten politiskt strategi. En metod för att attackera och underminera motståndet på ett subtilt sätt. Det jag tänker på är att urholka antagonisters honnörsord. Deras mest stolta slagord. De begrepp de samlats kring och enats om. Det Kampen har gått ut på. Målet. Det centrala i ideologin. 

Vi ser exempel hur Moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet, hur Sverigedemokraterna kallar sig antirasister och hur liberaler kallar sig feminister. Genom att metodiskt erövra motståndarens ideologiska termer vidgas åsiktskorridoren till en paradgata. Om man genom nitisk propaganda kan rubba motståndarnas monopol på definitionen av begreppet, urholkas det gradvis. Om alla kan kalla sig arbetarparti, antirasist eller feminist så förlorar ju begreppen sin innebörd. De blir innehållslösa. Meningslösa. Allt och alla kan vara arbetarparti, antirasist och feminist. Det blir bara en individuell tolkning. Ensamrätten på att definiera värdeordet har gått förlorad och det säger inte längre någonting om en person, en orättvisa, en kamp eller en analys.

Symbolvärdet försvinner och styrkan mattas. Relativiseringen har vunnit och fienden besegrats en smula ordens laddning har urvattnats i den allmänna diskursen och i allmänhetens ögon: "Jag tycker att jag är X för jag tolkar X så här: Y, och Y för mig är det här Z". Jag försöker därför vara noga med att inte använda ideologiska begrepp, heliga för mig, i samband med borgerligheter och inte heller använda deras liberal nyord som ersättning för mina.

söndag 2 februari 2014

Det handlar inte om att SD är rasister

Skandal efter skandal i media. Rasistiska uttalanden, hot och trakasserier, lögner och bidragsfusk, kopplingar till rasistiska hemsidor, inkompetenta lokala folkvalda. En ledning som förtvivlat kämpar för att försöka upprätthålla en läpparnas bekännelse och den godtyckliga nolltoleransen blir uppenbar för alla. Fler uteslutningar. Inre konflikter. Dementier. Bortförklaringar. Offermentalitet. Bevis efter bevis. Medias beröringsskräck blandas med ambition att behandla dem som vilket annat parti som helst. Normalisering steg för steg. Problemformuleringsprivilegiet. Ändå verkar debatten aldrig komma längre utan fortsätter i samma medielogik. Nu måste väl ändå alla förstå att SD är rasister? Eller nu måste väl alla förstå att SD är rasister och sluta sympatisera med dem och rösta på dem? 

Det handlar inte om det. Det borde heller aldrig ha handlat om det. Självklart är de rasister. Det står bortom alla tvivel att de alltid har varit rasister oavsett hur mycket de förnekar det, utåt. Oavsett hur mycket de försöker polera ytan och hålla det bedrägliga skenet uppe. Alla fattar det. Alla har typ fattat det hela tiden. SD är rasister, det därför de bekämpas av antirasister. SD är rasister, därför sympatiserar rasister med dem, inte trots att de gång på gång avslöjas som rasister, utan just på grund av att de avslöjas som rasister.

Det är dags att släppa det nu. Gå vidare. Den frågan är avhandlad och klar. Debatten borde istället handla om varför rasism är etiskt fel. Varför är det fel att behandla människor olika? Varför är det fel att värdera människor olika beroende på ras? Vad innebär en odemokratisk människosyn? Vilka konsekvenser får rasism idag? Vem drabbas och hur? Vilka konsekvenser rasism får i förlängningen? Vad har rasism lett till historiskt och vilka är stegen i den rasistiska trappan? Vad börjar det med och vart slutar det? När debatten handlar om hur rasism är skadligt för ett samhälle och alla får klart för sig hur extrapoleringen ser ut, vad det det lett till historiskt och vilka stegen är - då är debatten konstruktiv. 

Då har vi också flyttat fokus bort från Sverigedemokraterna trygghetszon. Vi sätter själva agendan och lyfter istället frågan till att handla om ideologi, etik och demokrati - en debatt de aldrig kan vinna.

Flattr this