onsdag 3 juli 2013

Spelrecension eller nåt (1)

The Walking Dead, Episode 1 - A New Day

VARNING FÖR SPOILERS!


Spelet bygger på seriealbumet med samma namn och handlar om zombies. Att döda zombies och att inte bli dödad av zombies. Och om att göra val. Men mer om det lite senare.

Först kollar vi lite på casten. Protagonisten Lee är svart. Dock man men svart. Ja, du läste rätt - svart! Man spelar alltså en icke-norm-karaktär. Kors i taket (och inte ens brinnande kors). Hallelujah! Det börjar bra. Riktigt bra. Det här händer ju inte varje dag om man säger. Ok, då kör vi! Taggad!

Kapitel 1, scen 1. Du (Lee) sitter i en bil. I baksätet. I en polisbil. I fängelsedräkt och handfängsel. Du är en brottsling (mördare får man reda på sen) på väg att bli eskorterad till anstalten. Så du spelar alltså en dömd svart kriminell. Från icke-norm till fördomskliché. That escalated quickly. Happ. Dock första scenen än så länge. Det blir kanske bättre. Man börjar kanske i förutfattade meningar för att sen få konfronteras med dem?

Nope. Tyvärr. Inga fler svarta personer dyker upp i spelets första kapitel. Inte en enda. Inga andra icke-vita heller. Och då utspelar sig spelet ändå i delstaten Georgia i nutid, där det bor 31% afroamerikaner och 9% hispanics. Siffrorna ger alltså, en (1) svart karaktär av sammanlagt fjorton (14) man stöter på i spelet. Nähä. Det blev visst inte bättre. Moving on then.

Kvinnor då? Ja, vi kan ju redan av ovanstående dra slutsatsen att några icke-vita kvinnor inte existerar i spelvärldens södra USA. Inga. Och då spelar man i så skilda miljöer som villaförort, landsbygden och i en småstad. Men de andra vita kvinnorna då? Jo, totalt förekommer sex (6) kvinnliga karaktärer. Vi kollar lite på dem en och en. Jag vill dock redan nu varna känsliga läsare för extrema könsrollsarketyper.

Den första är en babysitter som blivit zombie och överraskningsattackerar en i inledningen. Henne tvingas man slå ihjäl med en hammare i ansiktet med fyra-fem slag mitt framför ögonen på nästa kvinnliga karaktär, en liten flicka. En hjälplös övergiven flicka som man måste ta hand om och skydda. Nästa kvinna har ett normbrytande attribut - hon är mekaniker, sjukt bra! Men… hon är endast engagerad i att vårda och ta hand om sin sjuka, aggressiva åsiktsmässigt vidriga och verbalt kränkande pappa. Men vänta, det blir ännu bättre!

Även nästa kvinna visar sig vara normbrytande då hon vid flera tillfällen tar egna initiativ och visar sig handlingskraftig (skjuter zombies) men sen förstår hon inte varför hennes radio inte funkar. Man får hjälpa henne genom att tala om för henne att radion behöver batterier för att funka. Hon verkar oförstående inför detta faktum. Man hjälper då denna kvinna genom att leta upp batterier och ger dem till henne men radion funkar fortfarande inte! Åhhhh! Det visar sig att hon satt i batterierna på fel håll i radion, så man får hjälpa henne att sätta i dem på rätt sätt och DÅ funkar radion. Äntligen!

Den femte kvinnan är en passiv kärleksfull familjemamma som knappt säger något alls. Än mindre gör något som påverkar spelet. Den sjätte och sista kvinnan är också hon smittad av zombieviruset och som djupt kristen anser hon sin situation förarga Gud. Hon ber därför om att få avsluta sitt liv, innan hon blir en zombie. Så man ger henne en pistol att skjuta sig i huvudet med. SPLATT!

Förutom detta (vilket kräver en helvetets stålsättning för att bortse ifrån), så gillar jag spelets tecknade grafiska stil. Jag gillar att det är dialogdrivet och tonar ned det handlingsstyrda. Jag gillar att spelet bygger på att göra val och fatta snabba och svåra beslut, som ibland får konsekvenser senare i spelet. Dock att dessa beslut aldrig reflekteras över eller problematiseras. Det sker ingen fördjupning kring just detta som jag anser vara spelets signatur. Man bara gör val och spelar vidare utan att stanna upp och låta konsekvenserna sjunka in. Väldigt tråkigt men helt klart ett steg i rätt riktning.

Nu ser jag fram emot nästa del i serien “Episode 2 - Starved for help”, som säkert kommer vara mycket mycket bättre med avseende på ras och kön och innehålla mer än önskvärt med postkolonial feministisk teorianalys. Stay tuned!

UPPDATERING. Jag har i respons på inlägget uppmärksammats på att den övergivna flickan som man tar hand om (Clementine) är icke-vit (afroamerikan), vilket ju ändrar representationsstatistiken något men inte genusanalysen i övrigt. 



Flattr this