När jag tröttnat på de interna teknokratkristna trollmaktspelen inom Kristdemokraterna, biktar jag mig med att läsa Marcus Birro. Och även om jag inte håller med den lille papisten om någonting alls egentligen, så är han far out underhållande.
Birros senaste tweet ser ut som något taget från hans arla rusdagar. Vi kollar lite närmre. Birro har alltså med "stort intresse" just avhandlat första delen av Ulf Ekmans memoarer. Det hade jag också kunnat göra. Om jag ville skriva en B-uppsats om sekterism, lära mig ny fräck slang inom tungotalande eller catcha up lite på det senaste inom aborthatet. Jag kan ju endast spekulera men med tanke på Marcus götebossdialekt, så ligger nog tungotalandet nära till hands för en gissning.
Efter faktadelen glider vi nu över i analysdelen. Marcus känner sig inte hjärntvättad. Inte ett dugg. Man kan ju undra om det var så det kändes när han bestämde sig för att vara med i Let’s Dance eller när han bestämde sig för att aldrig mer lita på nödställda flickor i rullstolar och östeuropeiska män i mjukisbrallor.
Jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte vill uppmärksamma ett par svagheter i slutsatsen. Hur känner man sig om man känner sig hjärntvättad? Är inte hela poängen med hjärntvätt att offret inte vet om det? Så om Marcus Birro inte känner sig hjärntvättad, så är det troligt att han blivit just det? Sen kan man ju fråga sig om man verkligen kan bli hjärntvättad av propagandaåsikter som man redan delar. Att hjärntvätta Birro med Ekman är som att ersätta Lars Adaktusson med en kväkare i Agenda – ingen skulle märka någonting alls. Precis som spalterna i Expressen, om Marcus Birro drog på exil till Rom med sin offerkofta fuktig av kränkta tårar.
