Efter att jag bett mitt 8-åriga kusinbarn att skicka en förfrågan till Fredrik om en intervju med mig, så svarade han direkt. Det gick bra. Men inte i hans personligt och moderiktigt inredda kontor på Rosenbad, utan ute på Beckholmen. Vilka upptåg var han igång med nu, den spjuvern, tänkte jag samma morgon som jag begav mig av.
Högsommarsolen glittrade i det blanka vattnet. Den redan varma luften var salt och nästan dallrade av magi. Jag skulle få träffa Honom. Visserligen bara i 4 minuter. Mer hade han inte tid för men det var mer än tillräckligt. 4 minuter med bara Mig. Han som har SÅ viktiga saker att göra hela tiden. Det var en fredag och jag visste att tacosmyset skulle förberedas.
Jag hörde rösterna på långt håll. Sedan såg jag hans entourage. Livvakter. Livmedikus. Ja-sägare. Men inte Fredrik. Var var han? Var alltihop bara ett pojkstreck? Nej, mitt hjärta hann inte ens stanna innan jag såg Honom. Men inte på stranden utan ute i vattnet. Vadandes upp på land kom han. Iklädd tight sittande våtdräkt som generande tydligt accentuerade hans fysiska Adoniskropp. I sina händer höll resterna av två urgamla keramikkrukor.
Han gick rakt fram emot mig. Han log. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket. Han skakade av sig vattnet och jag tror att en droppe träffade mig på kinden. Jag fick bita mig läppen för att inte knäsvagheten skulle fälla mig till marken, där och då.
- Vad ville du fråga mig om? sa Han så där charmigt som bara Han kan. Och så blinkade han med ena ögat åt mig utan att någon annan såg. Vi visste ju båda två att Han hade skrivit frågorna själv. Kanske med pyttelite stavningshjälp av Per Schlingmann. Att Fredrik kunnat bli Ledare trots sin dyslexi är ett mirakel. Så mycket text som varje dag måste läsas och det snabbt och sedan analyseras. Det kräver ett övermänskligt geni.
- Erh… jo, jag… undrar, vad gör du? Det hade tagit månader av research att hitta just de rätta kritiska frågorna.
- Jag fridyker, svarade Fredrik. Jag fick höra ryktesvägen att alla vrakdelar från regalskeppet Vasa ännu inte var uppe. Jag behövde ett morgondopp, så jag kollade efter. Och här de. Drygt 384 år gamla. Nu hinner jag tyvärr inte mer. Jag måste titta till Esrange innan jag och Filippa ska fredagsmysa med barnen ikväll.
Och så var Han med raska steg borta. Mitt liv peakade och visst känns det som att Fredrik är lite för stor för Tellus?
