Under största delen av mitt liv har mina strukturella privilegier varit dolda för mig. Så fungerar normen. Den är osynlig för dem de gynnar. Man behöver lära sig att bli medveten. Hela livet. Det är som vinden. Man märker den inte när man har medvind. Jag gynnas överallt och hela tiden av att jag råkar vara vit, cisman och medelklass. Det är medfödda faktorer jag inte kan påverka. De ger mig makt jag inte bett om men i samhället utnyttjar det jag det medvetet och omedvetet hela tiden. Vissa hatar mig för dessa egenskaper. Andra avundas. Andra ställer krav på att de innebär ett särskilt ansvar. Jag ska försöka förtydliga.
Jag har fostrats i att hata orättvisor, att omfamna jämlikhet och jämställdhet och kämpa för allas lika värde och rättigheter. Solidariteten brinner inom mig och är oskiljaktig från mig som person. Jag förstår orättvisor både på ett känslomässigt och intellektuellt plan. Men de är i många fall inlärda känslor och tankar. Inte mindre äkta men inlärda. Jag har visst drabbats av orättvisor och haft problem men av personlig karaktär, inte strukturell. Jag har inte drabbats av strukturell orättvisa och diskriminering. Därför kan jag inte till fullo förstå. Jag kan inte veta. Jag kan genom att lyssna, se, tänka och känna träna upp min empatisk förmåga och därmed öka min förståelse men det blir alltid i andra led. Sekundärt. En beroendekälla.
Därför kan bekämpandet av samhällets orättvisa strukturella privilegier, på ett sätt, aldrig bli min kamp. På ett sätt. Det finns såklart massor jag kan göra. Att ignorera min makt och ge upp är bara oseriöst.
Jag hoppas att ni förstår. Jag har aldrig blivit utsatt för strukturell diskriminering, så jag kan aldrig helt förstå. Känna. Jag kan under korta ögonblick förstå lite grann, när jag blir medveten eller påmind men jag lever inte varje dag, varje andetag, i detta förtryck (som dessutom inte sällan är dubbelt, trippelt eller multipelt). Jag lånar kampen, deras kamp men mina privilegier gör att jag när jag vill, efter eget behag, kan lämna kampen och tryggt återgå till mitt bekväma liv. Bli omfamnad av samhället. Jag behöver inte kämpa annat än om jag vill. Och om jag slutar kämpa, märks ingen skillnad i mitt liv. Jag skulle inte må bra av att ge upp men det skulle inte faktiskt märkas någon skillnad i mitt liv. Därför är kampen, på ett sätt, inte min.
Ett exempel. Jag är uppvuxen i ett dysfunktionellt hem. Sen tidiga tonåren var båda mina föräldrar alkoholister. De söp senare ihjäl sig. Det har starkt påverkat mig som person då jag utvecklat alkoholfobi och även blivit osocial. Detta kan jag lättare hantera idag (men absolut inte utan problem) efter mycket terapi och mycket kärlek. Man kan säga att alkoholnormen i samhället drabbat mig enormt. Människors syn på och nyttjande av alkohol i alla möjliga sociala sammanhang har hindrat mig. Och gör det fortfarande. När det gäller alkoholism har jag varit drabbad. Jag har levt i det. Lever i det. Och kommer alltid att leva i det. Min mardröm är att jag för över dess negativa konsekvenser till mina barn. Min dröm är att helt bryta alkoholismens skugga med mig och inte föra över någon skit till mina barn. Jag känner alkoholismen. Jag andas det. Jag kan förstå andra som varit i liknande situationer som jag. Jan kan bekräfta deras känslor och tankar. Något andra som inte varit i min situation någonsin kan. Ni kan försöka förstå men utan att ha levt med alkoholism, så kan ni inte. Inte ens nära. Förstår ni likheterna?
Om nu kampen mot strukturella orättvisor, som jag själv inte drabbas av, på ett sätt inte är min, på vilka sätt är den min? Min maktposition gör att jag har det bättre än de flesta i samhället och eftersom jag lever i Sverige, bättre än de flesta i världen. Att inte utnyttja den makten till något positivt är bara egoistiskt. Är något av det jag skrivit nytt? Nej. Har det inte sagts tusen gånger bättre av andra? Jo, till exempel av marginaliserade grupper som rasifierade kvinnliga feminister eller transpersoner. Men en sak jag kan utnyttja min makt till är att påverka andra med makt. Såna som jag. Med ens sån här text till exempel. Helst andra vita medelklasscismän. Strukturerna gör att man lyssnar på såna som oss. Tyvärr. Vi är vana att ta plats och bereds utrymme.
Vad mer? Jo, istället för att ta över denna kamp, som inte fullt ut ens kan bli min, kan jag fortsätta lyssna och försöka förstå de som drabbas av strukturerna och inte, som den här texten, hela tiden försöka ta över deras kamp. Föra den åt dem. Förstår att den här texten är allt annat än inkluderande men ni som drabbas negativt av strukturerna (självklart är det komplext, det finns såklart massor av strukturer och i vissa kontexter är man privilegierad i andra inte) behöver inte få såna här självklarheter förklarade för er. Vara lyhörd för hur jag bäst kan tillföra något utifrån den jag är. I vissa sammanhang kanske bara genom att försvinna eller hålla käften. Att inte ta över kampen och återigen befästa mina redan givna maktposition hänger tätt samman med en annan sak jag kan utnyttja mina privilegier till - att lyfta fram de som annars inte syns och hörs. De som bara vill berätta hur de har det och de som kämpar men varken får uppmärksamhet eller ges inflytande. Stå tillbaka och lyfta andra.
Så är det så konstigt om jag blir hatad eller bes hålla käften eller exkluderas från olika separatistiska kontexter? Nej. Hatet driver kampen. Så måste det vara. Jag måste förstå att jag representerar allt som så många inte har. Jag representerar makt och förtryck, privilegier och utnyttjande. Är det någon som kan ta hat och inte lida, så borde det vara såna som jag. Inser jag inte det, så är det jag som måste jobba med min medvetenhet och inte gå i självförsvar som en simpel individfokuserad borgare.
