Visst hade det varit sjukt?

Visst hade det varit sjukt om det fanns människor som bodde i övergivna stadsdelar i Sverige idag?

Alltså övergivna som i att andra inte känner till att de finns. Att de aldrig syns. På riktigt. Skuggstäder. De fladdrar kanske skrämmande och hotfullt förbi men de syns aldrig. För vad de är. Stadsdelar befolkade av människor. Du vet, människor. Såna med mammor och pappor, systrar och bröder. Fyllda av drömmar och kärlek, precis som du. Men som aldrig syns som annat än platta svart-vita schabloner. Blanka ytor som andra kan projicera sina fördomar på.

Visst hade det varit sjukt om några människor i en sån övergiven stadsdel kände att de var trötta på att vara osynliga? Att det räckte. Att alla runt omkring dem var osynliga. Hur de av alla utanför behandlades som om de inte fanns. Inte räknades. Som en satellit som cirkulerar nära men på behörigt avstånd och som en separat kropp. Hur denna osynlighet byggt upp en så stark frustration och hopplöshet över att ingen ser eller hör att allt blivit svart och meningslöst. 

Visst hade det varit sjukt om några människor i en övergiven stadsdel, glömd och försummad, inte längre stod ut? Att de måste göra något. Något, vad som helst. För att synas, för att göra alla runtomkring dem synliga. Ilska. Hämnd. Att få samhällskroppen där borta att komma hit och se orättvisorna. Vardagen. Livet. Allt. På att visa att vi också finns och är en del av alltihop. Visa på att vi hör ihop. Är en och samma. På hur jävla orättvist allting är.

Och så brinner det.

Plötsligt blir allt synligt. Under ett ögonblick blottas all orättvisa. All desperation. All din skam. All din skuld. I en sekund syns alla för vad de egentligen är. Sen är ögonblicket förbi. Det gör för ont. Det är för stort. 

För visst hade det varit sjukt om polisen istället fortsätter göra som de alltid gjort? Eller att journalisterna fortsätter skriva som de alltid gjort? Eller att politiker säger som de alltid sagt? Att bränderna inte längre fick handla om orättvisor utom om nyhetsrapportering, polisens övervåld, rasister, kriminella opportunister, högerextremister, individens ansvar, proffsaktivister, egendomsrätten, avståndstagande, spekulationer, konspirationer, anklagelser, meta, metameta. Transen varade bara en kort glömd sekund.

För visst hade det varit sjukt om den övergivna stadsdelen bara lämnades ensam igen efter allt som hänt? Att cirkusen drog vidare. Strålkastarljusen släcktes. Att människorna i stadsdelen fick sköta sig själva igen, som de alltid fått göra. Om de själva fick samla sina krafter, mobilisera och hitta vägar. Att inget egentligen förändrats. Att allt är som förut. Som om ingenting hade hänt. Som att allt det där som hände inte hände på riktigt, eftersom det hände i en övergiven stadsdel med osynliga människor.

Visst hade det varit sjukt om detta hände igen och igen? Och visst hade det varit sjukt om Sveriges huvudstad brann och ingen brydde sig? 

Uppdaterat