Här är Alfons Åberg. Alfons älskar att leka. Han tycker det
är så viktigt att leka att han tycker att de som inte leker är konstiga. Att
leka är livet! Det måste vara något fel på de som inte leker, bestämmer han sig
för. Ja, så är det. Det är fel på dem.
När det ska lekas, så är det Alfons som bestämmer. Han har
många kompisar och de älskar alla att leka tillsammans. När de är mitt uppe i
leken märker de inte att det finns andra konstiga runtomkring som inte leker.
En dag när Alfons och hans kompisar var mitt uppe i leken
råkade de höra en fråga om varför inte Mållgan var med och lekte. Mållgan var
inte på riktigt. Han var utanför. En osynlig figur som man inte behövde bry sig
om, för Mållgan lekte inte.
När Alfons tänkte på frågan, tänkte han och svarade: ”Det är
Mållgans eget fel att han inte leker. Vi leker ju. Om han vill leka, så kan han
leka men han väljer att inte leka. Leklöshet finns inte för oss etniska
kompisar mitt i leken.”
Och så fortsatte Alfons Åberg att leka med sina kompisar
utan att förstå att Mållgan visst ville leka men utan att ha någon att leka
med, så var det svårt. Särskilt om man varit utanför och inte lekt tillsammans
förut. Mållgan var inte en entreprenöriell lekare som ville leka själv, han
behövde andra. Mållgan tänkte att leken inte var rättvis så länge Alfons var
den som bestämde över leken och längtade till valet 2014.