Klimathotad

Stormen formerly known as Berit håller på att bedarra. Så här sent på söndagskvällen har rutorna slutat skallra och det är långt mellan vindbyarna som tjöt som Sirenen. Visst har ovädret lämnat ett snigelspår av omkullvälta utemöbler, krossade keramikkrukor och nedblåsta grenar efter sig i stilla villaområden. I morgonljusets grå dager måste skaderapporter skrivas och försäkringsbolag ringas, då Svenssons gått husesyn och inspekterat. Den lilla människan är helt utelämnad och maktlös inför naturens nyckfullhet och det enda vi kan göra är att städa upp och fortsätta med våra liv. För de flesta av oss återgår vi till det normala någon gång efter kafferasten i morgon. För andra tar det lite längre tid.

Några torra standardskämt kommer att dras om växhuseffekten och klimathotet och vi slänger matresterna ordentligt i biogaspåsen på måndagskvällen. Sen återgår vi till samma gamla vanor igen. Vi kollar på Rapport och ser thailändare ståendes midjedjupt i vatten utanför sina hus och tar en lussebulle till. För oss rika i katastrofförberedda länder blåser krisen över väldigt fort och kommer väldigt sällan. De fattig vadar i skiten och hinner inte återhämta sig förrän nästa naturkatastrof lamslår landet. Det är kolonialism all over again. Vi skapar rikedom och bekvämlighet för oss själva och dumpar alla ovälkomna sidoeffekter långt långt borta. Väderimperialism hejhej.