Gästbloggare

Det var en tidig eftermiddag i början på augusti. Solen smekte min kala hjässa och värmen spred sig genom hela min kropp. Jag fick gåshud. Håren på armarna ställde sig upp alltså. Om jag blundade så kunde jag känna doften av varm hud i mina flimmerhårsförsedda närborrar. Jag och några goda svenska vänner var på väg in till stan. Vi skulle ta bussen, denna uråldriga pursvenska uppfinning i kollektivtrafikbranschen. Den svalkande vinden förde med sig kittlande toner av nyckelharpa och Ultima Thule från andra sidan de två meter höga villahäckarna. Jag tog ett djupt andetag och tänkte: ”Det här, det är Sverige”. Idag skulle vi in till stan och köpa kläder, inget är så svenskt som shopping!

Skräddaren hade ringt tidigare i veckan och sagt att han hade en ny uppsydd modell av folkdräkten från Dalarna och vi var SÅ exalterade. Jag var bara TVUNGEN att ha en sån. Jag föreställde mig minerna på de andra i klassen när jag anländer till skolbalen i den folkdräkten. Jag skulle vara den svenskaste av dem alla! Men så framme vid busshållplatsen såg jag ett litet mörkt moln. Jag blev orolig, inte skulle det väl regna idag? På min stora dag? Molnet tryckte in sig i hörnan av busskuren när vi kom men det retade mig ändå, det såg så annorlunda ut, så osvenskt. Jag gillar stora fluffiga vita svenska stackmoln.

Väl inne i bussen blev det värre. Fler moln. Hur var det möjligt? Ännu mörkare och det började mullra från dem. Konstiga gutturala läten. Jag blev lite rädd. Såna mörka moln har vi inte i Sverige. De hör inte hit. Vi har alltid klarblå himmel med fluffiga vita moln. Jag blev lite svettig. Det kom vatten ur körtlarna i armhålan. Jag såg i mina svenska vänners blickar att de tänkte samma sak. Deras oro speglade sig i fönsterrutan och blev därmed dubbelt så stor. Det kallas matematik. Vi flyttade längre fram. Det kliade i fingrarna. Jag kände hur pengarna brände i plånboken. Här skulle SHOPPAS, för 40 000 miljarder!

Men när vi klev av bussen befarades mina värsta mardrömmar. Jag hade bara tagit ett steg ut på de blankpolerade kullerstenarna på torget när jag kände mig vilsen. Hade jag kommit fel? Hade vi tagit fel buss? Jag kunde inte längre se himlen för alla mörka moln som tornade upp sig runt omkring mig. Den sköna behagliga svenska värmen var borta. Det blåste en isande kall stormvind och det var så mörkt att jag inte kunde se affärerna. Jag blev livrädd men värst av allt – min shoppinglust var lika borta den. Först trodde jag att det började regna men sen upptäckte jag att det var tårar som rann nedför mina kinder. Och när jag rödögd tittade upp så insåg jag att det Sverige som mina förfäder byggt upp (med hjälp av trälar, tyskar, valloner, fransmän danskar, finnar, norrmän, polacker, ryssar, preussare, engelsmän, amerikaner… japaner, kineser, jugoslaver, spanjorer, greker, turkar, italienare, syrianer, irakier, kurder och perser) det Sverige som jag känt en sån stolthet av att vara en del av – det hade skingrats av jävligt taskigt väder.

Varg Nord