måndag 28 februari 2011

Näthat

Så har första Wikileaksläckan rört om lite i de parlamentariska grytorna även här i Sverige. Upprepningssvennen är bara några kreativa Youtubemusiker ifrån att bli ett tidigt men minnesvärt autotunememe från 2011, ordet tredjepartsupplaga har seglat förbi entreprenöriell som hett modeord och en blygsam gissning är att mediatränare runt om i landet nu addar ytterligare ett skräckexempel till sina PP-föreläsningar.

Tobias Billström lyckas på ett berömvärt sätt visa att följandet av dementins grundprinciper snabbt efter händelsen och tydligt budskap inte är en garanti för ett tillfredsställande resultat. Bildt hoppades kunna rida ut stormen (till och med Twittertystnad) genom att vänta ut drevet men tvingades såklart pudla även han. Nätkarusellen härjar som en skogsbrand efter #billgate och när de iblandade belagts med munkavle blodhundar media desperat efter andra vinklar för att hålla nyheten vid liv.

Det dröjer inte länge förrän ordet näthat dyker upp. Denna furiösa vrede från den anonyma pöbelmassan i form av oändliga kommentarstrådar. Detta absurda fenomen att röster i det offentliga rummet inte bara ska behöva stå till svars för sina åsikter utan även att kanske behöva bemöta dem. Då är det lättare att gömma sig bakom martyrskap i försvar mot hatets lakejer.

Att en TV-produktion från TV3 är roligare att spela in än att se på är inget nytt men Varning för barn kan bli en klassiker av andra skäl än Magnus & Brasse. När Birro kräker ur sig populistiska haranger på bästa spaltplats och sedan drar i landsflykt i ett försök att slita sig från ansvarssvansen, då vet man att den lilla humanistiska människan har vunnit ett litet slag. Men med en Birroisk bumerangdiaspora och en Peter Englundsk självbann på nidskrifter i vredesmod, vad ska vi då rikta vår uppdämda nätmobbing mot? Tack för att du finns och talar ocensurerat och ogenomtänkt utan manus, Lena Adelsohn Liljeroth!
blog comments powered by Disqus
Flattr this